Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Casimir de la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kapten Welch hade, ehuru på alltför stort afstånd,
för att fullkomligt urskilja huru det tillgick, sett sin
slup bortföras. Han bet tillsammans tänderna och gaf
befallning att skjuta en kula midtöfver skelettet.
Då den susande kulan flög öfver frisernas
huf-vuden, skrattade grefven: “Vill han nu skjuta ned sitt
eget folk!" utropade han. "Men han lär val besinna
sig först, och alltsammans är blott skrämskott. Yi äro
emellertid icke så lätt skrämda! Se väl efter, gamle
Edo, att ingen af fångarne kan göra sig lös!“
I sjelfva verket tycktes nu ställningen emellan
de båda stridande partema hafva vändt sig om. Grefve
Reventlou hade kommit i besittning af engelsmannens
båtar och var honom nu mycket öfverlägsen i manskap.
Kapten Welchs besättning, som ursprungligen utgjorde
tjugu man, hade förlorat inemot hälften, och sjelfva
skeppet låg orörligt på sin bank, medan friserna från
hvilken sida som helst kunde närma sig och möjligtvis
äntra det.
Detta senare var äfven grefvens afsigt och, för
att göra sig rätt saker, beslöt han kalla till sig ännu
mera folk från land. För detta ändamål syntes snart
en stång med en från spetsen fladdrande röd duk höja
sig emellan skelettets ryggknotor, Derjemte satte sig
en man i fart att vandra till lands. Det var en
underlig syn att skåda den vandrande mannens gestalt,
der han, efter utseendet midt öfver den öde
vattenytan, framskred, utan att vattnet nådde honom längre
än till knäet; men han kände hvarje grund, hvaije
vattenhvirfvel och vadade derföre säker och oförskräckt
till sitt mål. Ett ögonblick ämnade grefven låta vagnen
med fångarna följa samma väg; men han beräknade,
att, om den engelske kaptenen såg ett större antal
menniskor lemna skelettet, han genast skulle, antaga
att det var fångarna man bortskickade och derefter
icke längre skona det besynnerliga tillhållet, som af
kanonkulorna snart kunde krossas.
Om det blott varit natt, skulle skeppet snart varit
taget; men nu fordrades särskilda försigtighetsmått.
Grefven lät sitt folk taga mössor och tröjor af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
