Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickorna i Askersund. Berättelse från Carl XII:s tidehvarf - 10. Spekulationer på kyssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Kirstin Kihlqvist! krukmakerskan!“ skriade
gumman. “Eller Nora Nubb! Och de äro de vackraste!
Nå så måtte jag vara blind då! Är icke Kirstin
Kihlqvist så torr, som en gödd eldgaffel. — Nå, det är
visst godt och helsosamt, men en baron, besinna, han
ser intet som vi, på hushållsvett! Och Nora Nubb
sen? Nora Nubb, ja! Nog är hon knubbig, det är då
hvad som är säkert! Men hvad har hon annars för
vackert att skryta med? Hennes näsa är tre gånger
så lång som Helenas der! Men det säger jag, om du
inte lagar att de få ännu längre näsor, Helena, så
skall jag aldrig glömma dig! Om en sådan skam
händer mig, att baronen inte vill kyssa dig, som är mitt
barn, så skall jag sjelf. — — Men det säger jag dig,
kysser du honom, så skall jag draga ut din lilla näsa,
så nog skall den bli lång!“
Helena rodnade och bleknade om hvartannat.
Karin, som kände mor Sigrids humör att drifva
igenom hvad hon en gång satt sig före, kastade en
svartsjuk blick på den blyga, förskräckta varelsen och en
ängslig på hennes mor. Men snart bemannade hon
sig, for med handen Öfver sitt bröst, liksom att
förvissa sig att hon egde den dyrbara lappen, på
hvilken hon bygde sin lycka, och gjorde en stolt rörelse
med nacken. Mor Sigrid märkte den, och som det
var hennes lust och lif att få förödmjuka sin nästa,
utsträckte sig mekaniskt hennes händer emot Karins
hufvud under det en viss spänning uppenbarade
fingrarnes lust att få göra bekantskap med hennes hår.
Den ädelmodiga Helena såg sin mors vrede och
skyndade sig i vägen, för att frälsa sin vän. Denna
gången slapp hon dock att sjelf emottaga den påhelsning,
som var ämnad vännen, emedan mor hejdade sig och
gick in, i det hon med en vink befallte flickorna att
följa sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
