Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu tycktes bära Sveriges öde i sin kommandostaf.
Adolfs känslor voro dunkla; det låg mycken bitterhet
i hans bröst. Det var en Sveriges ovän, det var en
hotande mordengel, färdig att slunga förstörelsens lågor
öfver fosterlandets dyra bygder, som ynglingen såg för
sig, men likväl låg icke i detta karakteristiskt
utbildade ansigte det barbariska uttrycket af en grym
förtryckare ; detta skarpt blickande fåltherreöga brann icke
af blodtörst och mordlust. Det hade på ett eget sätt
varit Adolf angenämt att kunna känna afsky och hat
för en man, af hvilken han hade att frukta så mycket
för det heligaste på jorden, fäderneslandet. Men den
religiösa bildningen af hans inre tillät honom icke att
underhålla en sådan hatfull känsla. Han kände ett
behof att fly till den himmelska tröstekällan för allt
bittert i menniskohjertat. Sedan han kastat ännu en
blick på prinsen, drog han sig tillbaka genom skaran af
bröderna och begaf sig till “de unga brödernas bönsal“.
Emellertid gjorde prinsen flera frågor efter ställets
märkvärdigheter, dem han hört omtalas. Ibland annat
yttrade han sin önskan, att få se en utmärkt vacker,
helt och hållet hvit sal, som här skulle finnas. Pastorn
förde honom till kyrkan, hvars enkla, flärdlösa och
oprydda utseende tycktes behaga honom. Men det var
likväl icke den han menade. Den han ville se, yar
en sal, der det icke fanns någon annan farg än den
hvita. Pastorn och de äldste sågo på hvarandra.
Slutligen erinrade sig en af dem, att “systrarnas
bön-8al“ var alldeles hvit. Man ditförde prinsen.
Då dörren till denna sal, der icke blott tak och
väggar, utan äfven fönsterposter, bänkar och pallar
voro målade med den renaste hvita färg, öppnades,
reste sig från bönpallen, der hon legat knäböjd, en
ung qvinna i den nunnelikt enkla, men behagfulla
hermhutardrägten. Ett ädelt ansigte med ett par
stora, klara, djupt allvarliga ögon, vändes mot de
inträdande. Det var Maria Hellerman, den unga
svenskan, som genast anade hvem hon såg framför sig,
då den lysande fursten med en tillfredsställd uppsyn
såg sig omkring i salen och tycktes belåten med dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
