Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ioke var henne fullkomligt främmande. Tanken
p& de obekanta furor, som hon förut väntade att
möta, hade varit henne förfarlig, och hennes
inbillning målade henne dem med de mest hemska farger.
Det beskydd, som nu erbjöds henne med så vänliga
ord, var åtminstone ett beskydd, och såsom sådant
kärkommet och dyrbart för henne, helst hon i siu
oerfarenhet icke föreställde sig någon annan fara, än
den hon förut fruktade, och ur hvilken hon nu blifvit
räddad. Hon svarade i början intet på den spanske
ädlingens tilltal, emedan hennes hjerta höjde en
tacksam suck till försynen, under det hennes händer
knäppte sig tillsammans.
Men öfverste Acosta fortfor snart, i det han
ledde henne bort ilrån den larmande gruppen af
soldater som omgifvit dem: “Var öfvertygad om,
älskvärda flicka, att jag skall göra allt för er! Men ni
måste yidtaga de försigtighetsmått jag föreskrifver.
Äfven här omgifva oss faror, hvilka likväl blifva lätta
att trotsa och besegra, då jag har den
tillfredsställelsen att göra det för er. Ifrån det första
ögonblicket jag såg er, gjorde ni ett djupt intryck på mitt
hjerta. Jag kände då, att jag aldrig skall kunna för- a
jaga er’ bild ur mitt bröst. Jag kan icke lefva, om
jag icke får säga er det. Ni kan icke förtörnas
deröfver. Det skulle på det djupaste såra mig, om ni
misskände mitt bemödande att behaga er. Men tiden
tillåter mig icke att nu göra er utförligare förklaringar.
Jag vill föra er till ett fruntimmer, som skall säga er,
hvad ni bör göra.“
Detta förut ohörda språk verkade besynnerligt
på Maria. Det oroade henne djupt, ehuru det
kändes så ljuft. Men då hon kände liksom en varning
i sitt inre, en uppmaning till misstro, förebrådde hon
sig det såsom en otacksamhet emot sin räddare. Hon
kände att hon borde svara honom, men hon kunde
icke finna ett ord, som hon tyckte sig kunna våga
yttra. Hennes förlägenhet tilltog, och slutligen tryckte
hon allenast den hand, som ledde henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
