- Project Runeberg -  Om Konung Gustaf II Adolfs karaktersutveckling, särdeles under den tidigare delens af hans lefnad /
53

(1863) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

53

hand ej släcker. Det är för en svagare natur knappt
möjligt att ens i föreställningen sätta sig in i en sådan
själsstämning. Hos Gustaf Adolf fanns den, och det är
genom den, som den mannen blef i största mening stor.
Det var såsom Geijer har sagt om honom att "ett
gladare hjeltemod har på jorden aldrig funnits" *).

Men derutaf följer dock ännu icke, att Gustaf Adolf
hade fullt rätt när han slog bort varningen. Ty
visserligen kan denna hjeltemodets glädje blifva dumdristighet
som frestar försynen. Man eger ej rätt att kasta bort
onödigtvis lifvets skänk, som en evig magt förlänat.
För att bedömma huruvida Gustaf Adolf gjorde detta
fordras att närmare känna förhållandet vid hvarje
särskildt tillfälle. Vid Wittsjö, der hans lif var i stor
fara, ser jag ingen oförvägenhet, han var då öfverraskad,
han manade icke ut lifsfaran. Det torde vara svårt
att påstå, det han aldeles onödigt rusade i elden i de
egentliga bataljerna såsom vid Danziger-Haupt (1627),
vid Stum (1629) och vid Lützen. Mera tvetydig är
han vid Dirschau (1627), det synes såsom skulle
re-cognosceringen, dervid han blef illa sårad, kunnat göra*
af någon annan. Rikets Råds varning må hafva
vitsord, när de bådo honom spara sig sjelf vid sådane "ringa
occasioner." Lifvets upoffring kan blifva ett slöseri med
det dyraste. Men å andra sidan, i en själ, som aldrig
kännt någon aning om den sinnesförfattning, som kallas
rädsla, blifver det en mycket mensklig sak om han icke
i hvarje ögonblick mäter faran, medan elden i hjertat
drifver honom framåt. Detta Gustaf Adolfs sätt att be-

>) Geijer; Svenska Folk, Hist. T. III. 271 i Saml. Skrifter.

5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:47:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/giiakarakt/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free