Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
i ett morotsland. Han rev upp några stånd, befriade
rötterna från jorden och sväljde dem i ett par tuggor.
»Fan också», sade han lågmält och innerligt, Det
dröjde nog ett par månader ännu, innan rovor och
morötter blevo ätbara. Men då skulle han också fråssa.
Och bläster och blad skulle han strö omkring sig, så
att alla sågo dem; det skulle reta de snåla
bondbas-sarna. Tanken roade honom och han skrattade
hjärtligt däråt. Hade han fiender, gällde det inte blott att
skada deras ägodelar, det var nästan viktigare att
förarga dem.
Någon hördes komma i trädgården, och Valdemar
gled undan i buskarna. Han brydde sig inte om att
se efter, vem som stört, han föll in i sin jämna lunk
och travade tillbaka mot Öster-Hagen. För att skaffa
sig litet omväxling tog han en genväg över en äng.
Bredvid en gärdsgård ljöd en hotande väsning.
Valdemar hejdade sig mitt i språnget och tittade ned i
ett stenröse. Där låg en snok hopringlad och vände
huvudet mot honom.
Valdemar hade redan sett ormen och arbetade med
att skära loss en för ändamålet lämplig gren från en
säljbuske. Han ämnade nämligen fånga ormen
levande och bära den till Hällan. Elfrida var ohyggligt
rädd för alla kräldjur, och släppte han ormen
framför husets trappa, skulle han både få nöjet att
skrämma henne och för billigt pris spela hjälte.
Säljgrenen var snart färdig, ty Valdemar ägde en
utmärkt fickkniv. Vem den ursprungligen tillhört,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
