Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
mindes han ej, huvudsaken var alltid, att den numera
kallades hans. Han klöv grenen i ena ändan, klämde
på tvären in en pinne i sprickan och smög sig fram
till stenröset. Ormen låg kvar, njutande av solgasset.
Valdemar skrattade ljudlöst vid tanken på det
stundande nöjet. Spänningen gav hans ögon en hård glans,
medan han tassade fram över stenarna. När han
befann sig inom räckhåll, klämde han ned klykan över
den sammanringlade reptilen. Ormen vred sig i de
vildaste bukter, men Valdemar hade tagit säkert sikte;
pinnen hade, som beräknat var, fallit bort och den
färska sälj käppens båda hälfter slogos obevekligt ihop.
Ormen satt som i ett skruvstäd, och varje ryck den
gjorde, tjänade endast till, att hårdare fängsla den.
»Fast, min gubbe!» utbrast Valdemar triumferande.
Så snart han tröttat ut ormen återtog han sin
språngmarsch genom skogen. Den kluvna käppen med
fången höll han framför sig och piggade litet emellan
upp ormen med en lätt darrning.
Byggnaderna vid Hagen döko åter upp och han
sneddade genom en skogsbacke ned till Mårtenssons
gård. Han hade tur, ty Mårten, som han hoppats
träffa, stod vid ladugårdsknuten och mockade.
Valdemar smög sig ohörbart bakom honom och höll fram
käppen med ormen farligt nära den andres ansikte.
»Kors!» utbrast Mårten dumt och släppte
dynggre-pen. Men han blev varken skrämd eller överraskad,
han var för sävlig att hinna med sådant utan en stunds
förberedelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
