Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
mar därför, men ingen mer än Mårten Mårtensson
höll av honom.
»Det var bara i vattnet jag lovade», skrek
Valdemar på avstånd. »Si opp en ann’ gång!»
Mårten kunde inte annat än skratta, men det fanns
dock litet bitterhet på botten i hans sinne.
Med munnen full fortsatte Valdemar åt Djupnäs
till. Strax bortom kröken där han varit nära att
trampa på glasskärvorna låg en källa, dit man gick
långa vägar och hämtade av dess utmärkta vatten.
Han sprang ned för att dricka en mun. Ett par nyss
fyllda ämbar stodo vid gångstigen, men den, som
burit dem, syntes ej. Genast hade Valdemar klart för
sig, att han skulle spela den okände, vem denne nu
var, ett puts. Han skrapade ihop några nävar våt
sand och lät den försiktigt sjunka till botten i
ämba-ren. Så där ja, nu hoppades han, att ingenting
märktes, förrän man knogat hem och skulle använda
vattnet! Valdemar skrattade gott och länge. När han
sedan druckit sig otörstig, sprang han vidare.
Ett råglass bullrade mot vägen framför honom, och
han kände igen Andersson, som själv körde sina bruna
oxar.
»Bondgaffel!» skrek Valdemar med sina unga lungors
hela styrka.
Andersson vände sig sävligt om.
»Sa’ du någe’?»
»Bondgaffel, sa* jag! Annars ville jag gärna veta,
var vi druckit duskål?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
