Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
den långa raden av ständigt felslagna förhoppningar
och hopade sorger och med monotont klagande stämma
sagt allt vad hon förmådde säga om sina många
nederlag.
Valdemar lyssnade försttrödd. Det där var något
ledsamt och tråkigt, och sådant borde man hålla på
avstånd. Men småningom drogs han med. Han
tvingades att se, och som inga överdrifter förekommo,
måste han giva rätt även där han inte ville det. Då
modern trött och sårad av hans tystnad slutade, gick
han ut.
Valdemar förstod blott en del av vad han hört, men
instinkten sade honom, att han borde hjälpa modern.
Han gav sig själv ett högtidligt löfte att göra det och
knöt därvid näven mot en osynlig fiende. Han kände
sig stor och viktig, när han omsider steg upp för att
gå och säga, att han från denna stund tog modern
under sitt beskydd.
»Du», sade han nästan hårt, ty han ville icke röja
vekheten, som oväntat fallit över honom och gjort
rösten darrande, »jag ska inte knycka några bräder.
Fast nog ä det retfullt, att man inte ska få bygga en
båt, när man vill det. Å det där andra... jag menar,
om gubben ryar med dej, så ropa bara på mej. Än
så länge ä han nog starkare än jag, men jag ä vigare.
Det kvittar, tänker jag.»
»Jesses, pojk, så du talar ...!»
»Nu går jag å lägger mej. Väck i morron bitti’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
