Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
»Jag skulle det», sade han, »för jag skulle det. Så’nt
kommer av sig självt.»
Valdemar gick ånyo ifrån fadern. Han tyckte, att
det sved och kröp i huden, och hans huvud brände.
Flera dagar å rad drev han omkring på ön, undvikande
all beröring med människorna.
»Hur ä det, Valdemar», gnällde modern, då han
infann sig till måltiderna. »Ä du sjuk?»
»Nej, ä du?» snäste sonen tillbaka.
»Han växer», sade Betulander och grinade mot
henne. »Han växer ur barnkläderna.»
»Bara han inte förkylt sej», mumlade modern.
Valdemar gick fortfarande och drev på vägarna.
Han kände sig trött och håglös och önskade helst slippa
allting. En kväll mötte han Bernhard österman.
»Nå, ska vi ut me ryssjorna nu?» frågade denne.
»Äh, va’ tjänar det till?»
»Jaså, det räckte inte längre», sade Bernhard torrt.
»Jag ä dålig», ursäktade sig Valdemar.
»Mot så’nt hjälper ingenting annat än arbete.
Annars ska man lägga sej till sängs.»
»Vi får si, hur jag känner mej i morron», sade
Valdemar.
»Nå ja, det ä tids nog.» Bernhard gick, nickade
och småmumlande, och Valdemar såg länge efter
honom. Varför grubblade aldrig den där på något?
Han följde lugnt och säkert sin väg och lät ingenting
störa sig. Kanske han hade rätt, och att botemedlet
— äh, kyss mej!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
