Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Den våren arbetade Valdemar med fisket och
förtjänade litet pengar, för vilka han köpte virke till en
båt. Den blev icke byggd under sommaren, ty
kvinnan trädde in i hans liv. Det var icke någon viss, utan
ett obestämt väsen, skapat av hans fantasi. Han erfor
ett behov efter något mjukt och vänligt, något att
smeka och anförtro sig åt.
På öns sydsida bodde tvenne systrar, några och
tjugu år gamla. Valdemar gjorde sig bekant med dem
och gick ofta över för att språka litet. Men han var
för blyg att våga den minsta lilla smekning. För
övrigt var han ju blott en pojke och blev behandlad
som en sådan. En dag upptäckte Valdemar, att
systrarna skrattade åt honom bakom hans rygg. Då gick han
plötsligt och kom aldrig mer igen.
r
»Äh, dom luktar ju la’gård långa vägar», sade han
och rynkade näsan.
Valdemar sökte runt hela ön ett föremål för sina
känslor, men lyckades ej finna det. Då gick han ute
i skogen och klagade sin nöd för buskarna och träden.
Det skänkte honom ingen tröst, och när han sagt: »jag
älskar dig», tjugu gånger å rad, var han blott tom i
hjärnan.
Då återvände han från sina planlösa strövtåg och
satte sig i en vrå för att grubbla över vad som
föreföll honom vara en olöslig gåta.
»Bevara oss väl», sade modern, »du ä ju alldeles
lik far din.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
