Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Under hösten byggde Valdemar den kanot, varom
han en gång drömt. Men hans intresse för arbetet
var borta. Kanoten blev emellertid färdig, och så snart
den var sjösatt, ville han förse den med ångpanna och
propeller. Efter några misslyckade försök avstod han
från propellern och bestämda sig i stället för ett par
skovelhjul. Hela kvällarna satt han och ritade på lösa
lappar, verkställde fumliga och osäkra uträkningar
och grubblade på de problem han uppställt.
»Du bränner så fasligt med ljus», gnällde modern.
Det fanns ingen saltad fisk i huset den vintern och
nöden lurade vid dörren, ty Betulander följde sonens
föredöme och sysslade med sina växter och insekter.
»Annars sir en ju inte», knotade Valdemar.
»Nu hör du hur det ä», flinade fadern. Hans skratt
ljöd skramlande torrt i det halvmörka rummet.
Utanför tjöt vinden och moderns ängsliga gnäll hördes
från köket. Valdemar frös till.
»Du gör, va’ du kan för att hindra mej», sade han
mörkt. »Men jag ska ändå ha maskinen färdig till
våren.»
»Herre gud, ja, en vet ju snart varken ut eller in»,
suckade modern på avstånd.
»Håll på du!» uppmanade fadern. »Blir det någe
av, ä det ju bra — Å blir det inte... va’ gör det.
Allt går ju ändå, som det ska gå.»
Mor Betulander vred sina magra händer så att det
knastrade i knogarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
