Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Valdemar mumlade ett vresigt »Äh!» och sjönk
ännu djupare i sitt svårmod.
Till slut insåg han, att något måste göras. Kanske
Bernhard hade rätt, att arbete var den enda hjälpen.
Men mot det påståendet hade han faderns ord, att
vad man här på ön kallade arbete ej gav mer än ett
knappt bröd för dagen. Vad tjänade det då till att
knoga och sträva? Man åt och sov och steg upp för
att slita och kom ändå aldrig ur fläcken.
När Valdemar tänkt tillräckligt länge på saken, insåg
han, att ön var honom för trång. Han var instängd
som en fånge och hade ännu aldrig sett något av
världen. Med ens visste han, vad som var att göra.
»Nästa år går jag till sjöss», underrättade han
modern samma dag.
»Åh nej, Valdemar lilla!» bad hon ängsligt.
»Jo, så min själ gör jag inte det.»
»Men jag då?»
»Du?» Valdemar såg länge på henne. »Jag
kommer väl tillbaka», svarade han slutligen.
Modern blev inte tröstad av löftet. Hon satte sig
i ett hörn och grät en stund.
»Ja, men ...» Sonen stod tafatt och undrande.
Slutligen vågade han klappa henne på ena armen. »Ja, jag
kan inte hjälpa det...»
»Nä, du kan väl inte det», medgav hon undergivet.
Betulander underrättades litet senare om sonens
beslut och nickade bifall därtill.
»Jaa», sade han, »det ä nog det bästa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
