Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
»Jag vill visa mig själv att jag kan», avbröt
Valdemar kort.
»Såå, du håller på för ditt eget nöje. Det blir du
inte fet av.»
»Inte av att hugga famn heller.»
»En å femtio om da’n ä aldrig att förakta, särskilt
när en inte äger ett rött öre. Å nog ä det bättre än
det där, som bara kostar.» Bernhard steg upp för
att gå. På sitt sävliga sätt höll han litet av Valdemar,
och nu när han givit denne en fingervisning, ansåg
han sig ha fyllt en plikt. Ville den andre ej rätta sig
därefter, blev det hans sak. »Adjö med dej så länge!»
sade han och gick. Då han hunnit halvvägs över
spången, stod Valdemar på backen och ropade efter
honom.
»Jag skall visa mig själv, att jag kan det. Er andra
ger jag tusan.»
»Håll på med det, får du väl si, hur långt du
kommer.»
Det blev snart bekant, att Betulanders Valdemar
ämnade bygga en ångbåt. Vem, som satte ryktet i
omlopp, blev ej utrett, det troliga var väl, att modern
skrutit litet därmed. När sonen sagt det, tog hon för
givet, att saken var avgjord. Men bönderna på ön
fingo roligt. Var Valdemar visade sig, möttes han av
frågor och anspelningar. Han svarade med snäsor och
skällsord och tvekade ej att möta hån med hugg och
slag. Krigstillståndet mellan honom och Djupnäsborna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
