Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
rådde på nytt, men det var inte roligt längre, endast
tröttsamt.
»Håll ur vägen!» ropade han, så snart någon kom
inom hörhåll. Under tiden tänkte han oavbrutet på
sin båt. Ifrån att ha varit en förflugen pojkdröm
blev den en bjudande nödvändighet. Hans heder
fordrade, att han slog belackarna och vände
speglo-sorna mot dem själva. Därmed gick han till sitt
arbete med en iver, som kom hjärnan att värka. Men
hur han ritade och räknade blev det aldrig något helt,
och det fastän Valdemar visste att man måste ha en
ritning, innan man byggde maskinen. När han insett
sin oförmåga, var han nedstämd några dagar och blev
sig först lik igen, då fadern oväntat kom till hans
bistånd.
»Häng inte huvet», sade Betulander och log sitt
tvivelsjuka leende. »Vill du det bara, så kan du nog
göra din maskin ändå.»
»Nej, det ä en hel massa man ska lära först.»
Valdemar hängde bedrövad med huvudet.
Betulander gick tigande bort till sitt rum och
öppnade dess dörr. Han pekade på skåpet med
insektslådorna och hyllorna, där hans växter lågo ordnade
i klasser och familjer. Allt var fint och putsat och
icke ett av de många hundra arken sköt en millimeter
utanför de andra.
»Vem har lärt mig, tror du?» frågade han.
»Ja, det där ja! För rexten har du läst en hel hoper
böcker.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
