Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
tätt inpå sig och nödgades vika undan. En stund
kretsade han kring fienden, aktande sig att komma inom
räckhåll för snusdosan. Så tröttnade han på leken,
kanske han också började känna fruktan inför den
andres tjurskalliga envishet. Valdemar vek åt sidan
och sprang utefter vägen mot hemmet. Avståndet
mellan honom och förföljaren var inom kort så stort,
att denne insåg det lönlösa i en fortsättning. Öman
stannade och pustade ut, medan han under lugg
kikade efter Valdemar.
»Vi träffas väl, min gosse», sade han. »Vi
träffas väl.»
Valdemar hade stannat odh såg sig tillbaka. Han
gav akt på de många ögonpar, som hätskt och fientligt
riktades mot honom, och tyckte sig höra ederna och
de onda önskningarna, som mumlades där borta. Han
sträckte stolt på sig, och innan han gick med spända
vådor och huvudet bakåtböjt, slängde han över axeln:
»Pack! Jag ids inte en gång spotta åt er.»
Två dagar senare lämnade Valdemar ön.
Föräldrarna följde honom till båten, modern med ansiktet
gömt i sitt förkläde, Betulander med en svag glimt
av hopp i ögonen. Det antog så småningom
verklighetens form, och när båten lade till, var han säker
på sin sak. En betydelsefull blinkning underrättade
karlen vid förändan, att andra tider randats.
Valdemar märkte det ej, han sökte trösta modern.
»Om jag så tog i aldrig så å höll på åratal igenom,
skulle jag ändå inte kunna göra den maskinen om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
