Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
på, vad han hört vid lotsstationen, som han kort förut
besökt.
Att han, som ansetts omkommen, verkligen
återvänt, hade väckt en stunds stillsam förundran och
glädje. Sedan talades litet om tjänsten, och namnen
på några lotsar som »blivit borta» nämndes. Joel hade
nickat ett sävligt instämmande här och var, han kände
yrkets faror. Men om Ejderman sade han ingenting.
För olyckan borde man ödmjukt böja sig, det visste
alla där ute i havsbandet, därmed var saken avgjord.
Joel hade inte sett upp, hans andel av skulden var
lika stor som den andres. Icke ens till Österman
yttrade han något därom; tyst upprepade han endast,
vad han redan förut många gånger sagt sig.
»En tågända glir lätt över bord, ett roder kan lossna
och tappas och en redlös båt följer självklart med
vinden. Nu var han förstås oduglig till tjänst och
gammal i förtid ... nå, det blev att böja sig. »Men»,
till-lade han, »skam den som ger sig i första taget.» Och
beträffande Anna, hade han misstagit sig, det blev
lättare att böja sig, mycket lättare än han trott. Men
han ville med egna ögon se, att det verkligen var så,
ty ännu ett misstag skulle han inte kunna bära ...
Det tog ett par timmar, innan vandrarna nådde
Granskärs gård. Bröllopsföljet beredde sig just att gå
i båtarna och segla till kyrkan, när österman och hans
följeslagare svängde in genom grinden.
»Bevare mej väl, tror jag inte det ä’ Joel!» utbrast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
