Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Det ryckte oväntat till i seglet och det sköra skotet
brast. Elfrida skrek högt, när seglet började slå.
»Ä’ du rädd, va’?» fnyste Joel föraktfullt.
Rädda för sjön voro varken män, kvinnor eller barn
därute på ön, och Elfrida hämtade sig genast. Hon
fångade seglet, fick tag i skotet och räckte det åt
husbonden. Nu var han förargad, emedan båten drivit
ett långt stycke, och med rynkade ögonbryn föresatte
han sig att trots allt taga Ådkobben på läsidan. Han
vände för att göra slag. Det ryckte till i seglet och
lä reling låg under vattnet, som skvalade in i båten.
»Jesses, så han styr», väsnades Elfrida.
Joel släckte ej på skotet utan höll rak kurs mot
havet. Vinden pressade hårt, men Joel log bistert och
tog spjärn med fötterna, då seglet hotade att slitas
från honom. Han satt högst uppe på lovarts reling,
bakåtlutad med ena handen fast kring rorkulten och
skotet i den andra. Det stripiga skägget stod vågrätt
ut från hakan, den tandlösa munnen höll han
halvöppen, liksom för att skratta. Det var något för en
gammal värkbruten gubbe att slåss med vind och vågor
och besegra dem. Elfrida klängde sig fast i lovart
och gnällde. Hon visste ännu inte, huruvida hon skulle
vara rädd eller blott förargad.
Då brast skotet för andra gången och nu tätt invid
seglet. Båten girade och började driva. Innan Elfrida
på nytt fångat seglet och fått en skötlina fastknuten
vid ringen däri, hade båten flutit tillbaka mot
Ådkobben, som de passerat för en kort stund sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
