Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
ingen av de andra öborna vågat segla, därtill voro de
för snåla om sina båtar.
Längre ut vräkte sjöarna höga och det började
stänka framme i stäven. Det lappade seglet hotade
att rämna vid varje vändning, och det av olika
tågstumpar hopknutna skotet frestades svårt men höll.
Joel flinade belåtet, det artade sig till en de de
seglatser, han älskade. Elfrida däremot var missnöjd.
Hon stirrade på molnen norrut och på solen, som
snart skulle ha gått ned.
»Vi få inte ut några skotar i dag», skrek hon.
Joel nickade lugnande och log.
»Jag tycker, att vi ska vända», ropade Elfrida
hårdare än förut.
»Jaa, vi håller rätt söderut», sade han.
Elfrida muttrade något om gamla dövnickar och
ångrade, att hon låtit förmå sig till färden.
»Om en nu varit hemma i stället, hade man kunnat
få en rejäl kopp kaffe å sluppit sitta här å frysa»,
knotade hon.
»Jaa», sade gubben nytert, »om en halvtimme ä’ vi
framme.»
De hade kommit ut ur viken och slörade rakt söderut.
Framför dem höjde sig Brunskär likt en strandad val,
långt borta sjönk solen. Elfrida stirrade mot den, tills
hennes ögon bländades, och hon måste se åt andra
sidan. Ådkobben låg rätt i deras väg, och Joel höll
upp i vinden för att sin vana trogen gå ovanför den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
