Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
I augusti föddes barnet och gumman Nord vakade
själv vid moderns bädd.
»Kära hjärtandes», viskade hon och lade sin
skrumpna hand vänligt på Elfridas feberheta panna.
»Ett kvinnfolk råkar lätt i olycka. Det ä’ nu en gång
så. Gråt inte, Frida, å tänk inte på, va’ folk pratar!
Jag har aldrig frågat dig efter fadern, å vem han än
ä’, får du stanna hos oss.»
Dörren knarrade på sina osmorda gångjärn, och Joel
Nord trädde över tröskeln. Hustrun såg stort mot
honom, ty han var rakare i ryggen än han varit på
länge, och blicken i de varkantade ögonen hade en
trotsig glans.
»Det ä’ jag som ä’ far till barnet», sade han med
sin skrällande röst. »Att orda om, hur det gått till,
nyttar inte, för nu ä’ det så å därmed jämt. Har du
något att säja, hustru, så säj!» Han kastade huvudet
utmanande bakåt, och kvinnan, som stått vid hans sida
alla dessa år, kände igen botpredikanten, vilkens ord
en gång gripit henne med sällsam makt. Det var hela
det forna trotset och den kärva, frånstötande
stoltheten hos honom. Och när hon betraktade mannen,
märkte hon, att han bar sina helgdagskläder, som om
han varit beredd att gå, ifall hon önskat det. Då
började tårarna rinna utför hennes kinder.
»Gubben min», sade hon vänligt, »under många år
har jag tyst bett vår herre ge oss ett barn. Nu har
han bönhört mej, för ä’ den lilla din, så ä’ hon väl
också min, eftersom vi tu äro ett efter skriften. Ska’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
