Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
Bröderna höllo som alltid sitt ord, och under
sommarens lopp gingo de ofta över till Hällan.
Gamle Joel log vänligt, när han såg dem, men hans
dövhet hade tilltagit, så att ett samtal blev omöjligt.
Det hördes över hela viken, då Bernhard i Joels öra
skrek sin vanliga fråga om hans befinnande.
»Det nyttar inte, att du skriker aldrig så, för nu
ä’ jag sten döv», sade Joel Nord en julidag. »Å inte
ä’ det stort lönt, att du springer hit över heller, för
det som ska’ ske, det sker, om än aldrig så många
sätta sig emot’et.»
Bröderna bytte en lång blick.
»Nä’ nä’», menade Alexander, »det ä’ nog så rätt
det.»
Gamle Joel log och tuggade med sina tandlösa
käkar. Det syntes, att alla hans tankar koncentrerade
sig kring en enda punkt. Vad, som ej angick den
hemlighet, han omsorgsfullt dolde inom sig, fanns ej för
honom. Fogligt gick han ur vägen, när någon kom
i hans närhet, och mumlade blott en rad obegripliga
ord.
»Han ä’ rakt som ett lite’ barn», sade Elfrida, då
man frågade henne.
Joel Nord märkte själv, att hans krafter minskades
snabbt. Mot sommarens slut gick han var dag ned
till stranden och tog plats på samma sten. Han såg
alltid mot öster, där vågorna ibland gingo höga. Hände
det att vinden låg in i viken, så att sjön vräkte mot
stränderna, satte han händerna som lurar bakom öro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
