Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dödsångest. Och så var det något annat, det förfärliga... det
ofattliga, som hon oupphörligt tvingades att söka, men ej
fann. Hvad var det — hon hade ej tid att tänka därpå
nu, mannen närmade sig långsamt och knifbladet blänkte
i solskenet.
— Nej... nej, inbillade hon sig, att hon ropade —
inte nu, inte genast. Jag är också en människa, hör du
det, en människa! Dö vill jag, men inte på det sättet.
Hu, att tjäna en annan till föda, att gnagas af rofgiriga
tänder, hu... fy!
Mannen hasade sig upp och fattade en åra.
— Jaså, han ämnade krossa hennes hufvudskål först.
— Frossbrytningar skakade hennes utmärglade kropp och
— hon visste ej hvarifrån tanken därpå kom — men hon
knöt händerna till försvar.
Då tog han den andra åran och började ro med
oväntad styrka, ro, som om det gällt mer än lifvet.
Af undran blef hon iskall öfver hela kroppen och
stirrade oafvändt på hans nacke, som höjdes och sänktes vid
de hastiga årtagen. Hvad menade han? Var det en fint
för att narra henne eller fanns verkligen räddningen i
närheten. Att hon just nu skulle vara för matt att resa sig och
se öfver relingen framför jollen. — Ånej. det var nog en
fint af honom för att afleda hennes uppmärksamhet. Hon
bet hårdt ihop tänderna. Hon var så svag, att hon ej
orkade se sig om, men försvara sig, det visste hon att hon
skulle förmå.
— — —
— Ät! sade han enstafvigt och slängde åt henne ett
silfverglänsande, tranigt ting, i hvilket ett par svaga
sprittningar kändes, då hon grep det. Själf höll han ena handen
för munnen och borrade i sig en flygfisk, som ännu
sprattlade mellan hans läppar.
Hon visste, att hon bordt vämjas åt den halfdöda, råa
fisken, och det enda hon kände var förvåning öfver att
icke göra det. Och af allt blef blott ett ofantligt välbehag
öfver att veta magen arbeta med något, sak samma hvad.
— Jag såg dem hoppa öfver vattnet tre famnar
framför båten, berättade mannen, när han slukat sin andra
fisk. — Det var väl någon, som jagade dem, å’ jag rodde
midt in i stimmet, å’ de här föllo ned ombord. Ät, miss,
det smakar skönt.
Med munnen full log hon högt mot honom och sväljde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
