Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rak och stel klef han öfver relingen och sjönk utan
ett ljud i djupet.
Lind hade knappt höjt ögonlocken därvid och kvinnan
framme i fören märkte intet.
— — —
Den nionde dagen kom med lugn och solvärme som
de föregående efter stormen. En knappt märkbar bris dref
jollen framåt, men människorna däri förnummo ingenting,
de hade icke krafter kvar till annat, än att förundra sig
öfver, att de ännu lefde och andades.
Kvinnan hade endast en svag, otydlig förnimmelse
af, att det gafs något stort, ofattligt, hvaröfver hon blygdes,
och på detta minne, som icke längre var något, lefde hon
än. Och hur hon än ansträngde sig, var hon ej i stånd
att finna detta. Genom en smal rämna, som då och då
uppstod i det mörka töcknet kring hennes sinnen, sökte
hon att se in i detta ofattliga och finna det för att ställa
sig ansikte mot ansikte med det, som marterade hennes
samvete, men tankarne höjde sig aldrig längre än till en
svag önskan efter död och befrielse.
Mannen låg framstupa orörlig och tyst.
Men midt i sin längtan efter döden, befriaren, närde
kvinnan ännu ett svagt hopp om räddning. Ibland när
hungermarterna domnade bort och lämnade henne en
stunds ro och feberfantasierna veko, höjde hon de slappa
ögonlocken och stirrade öfver relingen utåt rymden. Det
fanns ju en möjlighet, att ett segel skulle visa sig vid
horisonten, att en slup, rodd af kraftiga armar, kunde
närma sig. Hvarför var det eller det eller det icke
tänkbart? De ljusa ögonblicken kommo åter med längre
mellanrum, men hvar gång de återkommo, gycklade hoppet fram
nytt och nytt för hennes trefvande inbillning.
Plötsligt kved hon till — skrika orkade hon ej — och
slöt ögonen.
Mannen hade rest sig på armbågarne och såg glåmigt
fånigt förbi — eller kanske det var på henne. Hans
irrande blick sökte någonting framför jollen — eller kanske
det var henne. Sakta, ohyggligt sakta och fumlande drog
han sin knif ur läderslidan och med en hand, som på
samma gång darrade af matthet och öfverretning, pröfvade
han dess egg mot toften bredvid sig.
Hon tryckte händerna mot de slutna ögonen och såg
fyra män brottas med den femte, som grät och bad i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
