Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som två. Det fräste å’ kokade framför stäfven å’ det gick
som en midsommardans på logen där hemma i Bohuslän.
— Å’ så — ha, ha, ha, ha — högg kölen mot en sten
å’ vi var’ framme. — Drick, miss, drick! — Ha, ha, ha,
att det finns så mycket vatten här i världen!
De drucko bägge utan en tanke på annat än den
oerhörda njutning åsynen af friskt, klart vatten medförde.
Dock hur stor deras förtjusning än var blefvo de snart
trötta däraf, motsatsen mellan den ohyggliga bristen kort
förut och ögonblickets nya öfverflöd Kunde ej annat än
göra dem eftertänksamma. Och så kom tröttheten och
slog dem till marken, innan de hunnit göra klart för sig,
hvad denna skillnad innebar.
Lind kröp först upp ett stycke på stranden och sträckte
rak lång ut sig i solgasset. En half minut efteråt sof han
den arbetströttes tunga, drömlösa sömn.
Miss Elisabeth sneglade från sidan på honom och hon
blef ej glad åt det hon såg. Mannens tofviga, brunröda
skägg, de hårbevuxna armarna och bröstet, som regelbundet
nöjde och sänkte sig för hvart andetag, voro allt annat än
vackra. — Så ful han är, tänkte hon också. Nästa tanke
var tacksamhet mot honom, han hade ju räddat henne
från hungersdöd och vansinne. Att minnas det nyss
förflutnas hungerlidande i jollen var detsamma som att känna
hunger. Hon såg sig lystet omkring efter något ätbart...
och nästa sekund föll hennes hufvud bakåt och hon slumrade
in, nöjd med vissheten att ej behöfva hysa fruktan längre.
Hon måtte hafva sofvit länge, ty när hon vaknade
var det midt i den korta stund, då dagen förvandlades
till mörker och natten i härsklystet öfvermod tager en värld
i besittning. Hon satte sig upp och gnuggade sömnen ur
ögonen och af allt kring sig nann hon endast i en lång
blick, som famnade hela nejden, uppfatta en strandremsa,
där söderspruckna musselskal och halfruttnade tågruskor
skräpade, och utanför låg hafvet, det förfärliga hafvet, med
sina hemska minnen och gränslösa lidanden, något annat
visste hon ej om det. Och så såg hon i nordväst ett stort,
grått moln, bortom hvilket solen sjönk ned liksom bakom
en fond på teatern, lämnande henne ensam... ensam —
hvar?
När hon frågade sitt hvar, var det redan mörkt och
med ögon, som ingenting sågo, stirrade hon tröstlös
framför sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
