Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon sökte samla sina vilsegångna tankar och tvinna
ut åtminstone en enda af dem till ett helt, men alla
ansträngningar misslyckades. Hvarje gång hon tog i litet
hårdare och tvingade hjärnan till verksamhet, löd den för
en sekund, så uppstod ett gapande tomrum, öfver hvilket
det tycktes vara omöjligt att komma. Då grep hon ånyo
verket an, började om från början och lyckades tvinna ut
en liten stump af en ny tanketråd, tills äfven den tvärt
sprang af, sedan var det intet mer. Hon blef skrämd utan
att veta hvarför, och just därför ökades hennes rädsla.
Hon trefvade på den fina sanden bredvid sig och lät den
löpa genom sina fingrar och falla, medan hon oupphörligt
rufvade öfver sin hjälplöshet. Och alldeles som sandkornen
runno bort ur hennes öppnade händer, föllo tankarna en efter
annan till jorden och blefvo liggande där, små och ofullgångna.
Det plaskade till i bäcken fem steg från henne; strax
därpå dök en bred skugga upp.
— Var så go’, miss, å’ ät!
Ah, det var matrosen, räddaren, människan! Det steg
upp jubel och hopp inom henne, rädslan för det okända
svann bort, hon var icke ensam längre. Och medan hon
ur hans hårda näfvar tog emot frukterna, som han plockat
då hon sof, fylldes hon af tacksamhet mot försynen, som
gifvit så mycket, men mest mot mannen, ty han var henne
närmast, och här i mörkret syntes han hvarken ful eller
smutsig. Han hade ryckt henne undan döden, som var så
hemskt grym, han hade räddat henne icke en utan tvänne
gånger, och han var först och främst en människa, som
ville henne väl, det hade hans stämma nyss lofvat, när han
bjöd henne något att äta. Hon var honom verkligen stor
tack skyldig och hon ämnade visa det — sedermera, då
de blifvit upptagna af ett förbiseglande fartyg och förda
hem till England, där ömma vänner och rika släktingar
oroade sig för hennes skull; hon var viss om att de gjorde
det. Under det att hennes hvita tänder beto stycke efter
stycke ur den halfmogna, syrliga frukten, hvars namn hon
ej kände, funderade hon öfver, hur mycket hon skulle
skänka matrosen till belöning för hans mödor. Först sade
hon tio tusen pund. När det gällde henne skulle fadern
ej tveka att betala hvad som hälst. Hon var snart öfverens
med sig att ej gifva mindre och en minut efteråt fann hon,
att tusen pund voro mycket nog... eller kanske två tusen.
Nå, på det fick hon tänka sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
