Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt stannade han och bet hårdt ihop tänderna;
han hade sprungit rätt mot en lian och stuckit sig på dess
taggar. Och samtidigt slog honom en ny tanke och
pressade fram svetten på hans bleka panna. Hvad hade han
egentligen gjort för att våga hoppas på den utlofvade
belöningen? När han i feberyrsel slösade bort sina sista krafter
på att ro till ön, brydde han sig icke det minsta om kvinnan
i båten. Förargad öfver denna dumma tanke, som bitit
sig fast vid honom och ej ville låta sig aflägsnas, ansträngde
han sig för att hitta på handlingar, hvilka ställde hans
gärning i en fördelaktigare dager. — Du bar henne ned i
jollen, då »The Eagle» sjönk, hviskade egennyttan
triumferande. — Ja, men du gjorde det till hälften
sinnesfrånvarande, invände rättskänslan. — Bullret och
skräckscenerna kring dig kommo ditt hufvud att svindla, det var
den sista resten af din vana vid disciplin, som åstadkom
allt detta. Du vågade helt enkelt icke annat, ty ända tills
jollen stött ut från ångarens sida, fruktade du att möta
den, som gifvit dig befallning att vaka öfver kvinnan. —
Äh, svarade Linds praktiska förstånd, — det vet hon inte,
hon skall heller aldrig få veta det. — Äfven här långt
utanför civilisationens råmärken fortsatte penningen, som
äger förmågan att draga fram allt fult och smutsigt hos
individen, sitt förstörelseverk och förvandlade en präktig
karl till en sniken lögnare. — Jag ska’ hela tiden vara så
gentil å’ artig, att hon ska’ betala mig bara för det, sade
Lind och log belåtet åt sin förslagenhet. Och därmed
sprang han vidare.
Öfver honom hvälfde sig trädens kronor och utestängde
solens strålar, så att en dämpad dager med sval skugga
rådde. Lind gaf knappt akt på, att buskvegetationen länge
sedan försvunnit och att marken var bar, icke ens ett
grässtrå stack upp ur den feta, luckra myllan; endast
trädstammarne stodo likt pelare i en ofantlig tempelsal. Ett
par gånger funderade han på att vika af mot bäcken, som
rusade till vänster om honom, men lianerna, hvilka
klättrade upp öfverallt, stängde vägen, och han måste följa
sköldpaddstigens nyckfulla krokar. Det egendomligt
högtidliga brus, som fyllde skogen, gjorde honom beklämd till
sinnes. Han erhöll en förnimmelse af, att han icke handlat
rätt i minst ett afseende, och han önskade blott att så fort
som möjligt komma ut ur skogen, hvars stolta höghet
verkade nedslående och lät honom känna sin egen litenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
