Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han ökade stegens längd och sökte göra sig blind och döf
för allt kring sig.
Under färden märkte han som i en dröm ett par
småväxta getter, hvilka med ögon vidgade af undran stirrade
efter honom. Men han gaf sig ej tid att akta på något,
hans nyfikenhet var bortblåst och fruktan hyste han endast
för att gå miste om den belöning, som vinkade i ett
aflägset fjärran.
När han andtruten och trött ändtligen stod bredvid
jollen, tyckte han, att miss Elisabeth var ohyggligt
utmärglad och blek. Förut hade han ej brytt sig därom,
men nu antog allt, som rörde henne, jättelikt skrämmande
proportioner.
Hon hade legat en timme på stenåsen, sedan hade
törsten jagat henne ned till bäcken och därifrån hade hon
krupit till jollen och sjunkit ned i dess skugga.
— Hur är det, miss? frågade Lind och sökte göra sin
röst så medlidsamt vänlig som möjligt med det resultat, att
den blef gnällande som en gammal gummas spruckna organ.
Miss Elisabeth höjde mödosamt på ögonlocken utan
att svara.
— Herre gud, lilla miss, ä’ hon sjuk å’ lessen, fortfor
Lind på samma sätt som förut. — Ja ja, hvem kan inte
bli det efter hvad vi två gått igenom! Men släpp bara
inte taget utan...
— Hvarför talar ni i den där tonen? afbröt hon retligt.
Lind hejdade sig förvirrad. Han hade trott sig göra
väl och ämnade börja sin tjänstgöring för hundra pund
längre fram med detta inställsamma gnällande, och nu
upptogs det på ett sätt, som han alls icke väntat.
— Hm! hostade han brydd. — Ni ser så sjuk ut,
miss, så...
— Ja, jag är sjuk, afbröt hon onådigt. — Men jag är
intet lindebarn. — Stämman var onödigt skarp och för att
med ens anvisa honom hans rätta plats i förhållande till
henne, tillade hon befallande: — Gif mig något att äta! —
Hon vände sig bort och såg ut öfver hafvet, där
bränningarne gnolade sin monotona melodi, hon var nöjd med
sin visade fasthet. Den bildade kvinnan af en högre kast
hade stigit högt öfver grofarbetaren med de valkiga
händerna; två personer, som slumpen liknöjdt vräkt upp på
en öde strand, hade bildat ett nytt samhälle med alla ett
dylikts attribut, med öfver- och underordnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
