Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Litet snopen öfver sin tafatthet gick Lind till jollen
och började söka däri. Han visste, att en tom
vattenankare jämte några buntar tändstickor funnos under
aktersta toften och dessa saker kommo honom nu väl
till pass.
Snart flammade en munter eld i lä om båten.
Sjömän äro alltid händiga, och Lind, hvilken börjat sin bana
som kock på en slättoppare från Lysekil, plockade och
stekte den döda fågeln. Själf åt han däraf med god aptit,
men miss Elisabeth fann den seg och tranig.
Sköldpaddsäggen smakade henne bättre, men hon förmådde ej förtära
mer än ett par stycken.
— Ja ja, sade Lind — ni ä’ alldeles för utsvulten, att
orka äta än, men det blir väl bättre sedan.
Hans försök att trösta henne, mottogs med vresig
tystnad. Hela förmiddagen visade hon sig tvär och
surmulen, men Lind blott skrattade i mjugg däråt; hon var
en fin dam, och sådana hade han alltid ansett konstiga.
Dessutom väntade ju belöningen, som skulle godtgöra allt,
och för hans naiva bondsjäl stod det klart, att tvärhet och
nycker voro bevis på god ton. Allt var således som det
borde vara.
Trött och sönderbråkad efter sin färd genom ön, sof
han bort några af de varmaste timmarna i jollens skugga.
Då han vaknade, yrade miss Elisabeth i full feber och
fantiserade om ett förfärligt stort djur, som krupit öfver
hennes fötter. Lind förstod, att en af de gula krabborna
skrämt henne, men då hon hvarken tycktes höra eller se,
upphörde han snart med sina försök att lugna henne. Hans
gamla bekymmer att hon skulle dö, vände åter med
fördubblad styrka, och han insåg, att hon, trots sina protester
för en stund sedan, måste vårdas som ett litet barn. Lind
grubblade länge öfver, hur man egentligen borde ansa
dylika små stackare, och kom slutligen till det resultat, att
han i detta fall var lika hjälplös som de.
— Ja, det går väl bra, mumlade han tvekande inför
sin egen okunnighet — det går väl så småningom. Han
var ännu full af hopp och förtröstan, och det hjälpte honom
förbi de första svårigheterna. Och så fanns det en hel
mängd saker att göra, han hade sannerligen ej tid att
grubbla sig nedslagen. Han reste sig och såg efter
hvarmed han skulle börja. Jovisst! Jollen bands vid en påle,
som han högg vid bäcken och med stor möda dref ned i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
