Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han muntert vidare. — Middagen består af fågel, tillredd
på samma sätt. Tag för er, vet jag, ni kan allt behöfva
en bit, miss, för det ä’ min själ inte mycke’ iag lyckats
lura i er, medan ni låg där uppe å’ yrade å’ grät efter
mamma.
Miss Elisabeth ryste, då hon tänkte på, hur de
smutsiga händerna med sina långa, svarta naglar matat henne.
Men samtidigt kände hon äfven tacksamhet mot mannen,
som vårdat henne, så att hon öfvervunnit sin sjukdom och
därigenom gifvit henne en möjlighet att återvända till det
forna. Hon tog plats på marken och började äta af
krabbans kött, för att stilla sin hunger.
— Låna mig er knif, sade hon efter en stund. — Det
går inte att lossa köttet från skalet med fingrarna.
— Hm, svarade Lind ovilligt — jag ä’ liksom lite’
rädd om knifven. Blir den skadad, ä’ vi allt bet, miss,
så den få vi väl spara till viktigare saker än att äta.
Miss Elisabeth rodnade af förtrytelse, ty hans
omedvetet beskyddande ton sårade henne, och snäft inföll hon:
— Jag är inte van att äta som en vilde.
Lind såg bort för att slippa möta hennes blick.
— Nä nej, miss, hvem ä’ det? medgaf han. — Ber
om ursäkt, det var inte min mening att såra er, tillade
han fogligt. — Å’ om ni inte kan reda er utan knif, så
tag den här då. Men var rädd om eggen, krabbornas skal
ä’ fördömdt hårda, ska’ jag säga.
Hon mottog knifven på ett sätt, som utvisade, att hon
ansåg det vara hans skyldighet att lämna henne den och
mer därtill. Men strax efteråt ångrade hon sin ovänlighet
och, för att minska intrycket där af, började hon tala om
annat, då det icke gick an, att hon steg ned från sin
piedestal och ursäktade sig.
— Ni vet väl något så när, hvar vi äro? frågade hon.
— Neej — han sänkte hufvudet — jag har inte en
aning om den saken.
Hon höjde otåligt på axlarne och fortsatte strängt,
ungefär som en lärarinna till en försumlig discipel:
— Nå, ni har väl åtminstone undersökt ön?
— Det har jag heller inte, miss. — Han föreföll
skamsen öfver sin uraktlåtenhet och tilläde blygt: — Jag vågade
inte vara borta från er längre än en timme, miss, ty ni
var allt tusan så illa däran.
— Tack för er vänlighet! svarade hon litet nådigare. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
