Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stretade han buttert emot, men liksom hennes styrka förut
sporrat honom, åstadkom nu hennes nedslagenhet motsatsen.
Han så att säga smittades däraf och satt ibland hela
dagar nedanför grottan, knappt vårdande sig att gå ur
solskenet.
— Ska’ en dö’, bör det gå kvickt, plägade han säga.
Vid sådana tillfällen opponerade miss Elisabeth sig
häftigt och han gaf slappt efter för påtryckningen utifrån.
— En hinner väl, knotade han och flyttade sig verkligen.
Så flammade hans energi häftigt upp, i tyst raseri
samlade han ägg, dödade en sköldpadda och skaffade hem
förråd för en hel vecka. När hon sedan tackade honom
därför, sjönk han tillbaka i sin dåsiga olust och låg orörlig
flera dagar.
Under tiden sletos de besynnerligaste motsatser
hårdhändt i deras bröst och aldrig ville den ena af de två
detsamma som den andra. De kämpade ihärdigt mot sig själfva
och bitterheten växte sig snart så stor och stark, att den
ej lämnade andra känslor rum. Allt hvad de företogo sig
började ske maskinmässigt och halft sinnesfrånvarande;
de rörde sig som sömngångare och undveko att möta
hvarandras blickar. Efteråt tog sig deras oro utlopp i hårda ord
mot vännerna som glömt dem, och under anfall af nervös
munterhet hånade de med gälla skratt ihjäl de sista resterna
af sin tro på andra människor. Barmhärtighet var lögn,
godhet och trofasthet det dummaste af allt. Det hetsade
upp sig, tills blickarne flammade af vrede, knöto händerna
mot hafvet och beto läpparne hvita. Särskildt visade miss
Elisabeth sig uppfinningsrik, när det gällde att hitta elaka
anklagelser mot alla, och då de hatat sig trötta, sågo de
med gnistrande blickar på hvarandra, ty äfven de gjorde
anspråk på att nämnas människor.
Snart följde en tid, då Lind lät allt gå vind för våg.
Elden slocknade nedanför grottan, något ätbart fanns ej
och i sin tjurskalliga envishet svulto de hela dagar. Sedan
sade miss Elisabeth åt honom att skaffa nytt bränsle och
några ägg.
— Det ger jag f—n! ljöd hans ursinniga svar, i det
han slungade en gnistrande blick på henne.
Hon blef rädd för honom och vågade ej klaga. Hungern
dref henne ut att själf söka föda och hon åt råa ägg,
så länge sådana funnos. Längre fram tog hon ungarne ur
boen och vred, rysande för sin egen hjärtlöshet, nackarne af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
