Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem. Skuldmedveten som en brottsling, hvars samvete
vanan ännu ej döfvat, smög hon hem, gjorde upp eld,
plockade och stekte rofvet.
Lind låtsade icke se henne. Han åt, då hon gjorde
det och brummade öfver hvarje obetydlighet, som nödgade
honom att röra sig ur sin apatiska dvala.
En morgon slängde han i ett utbrott af harm från sig
käpparne som han använde till almanacka.
— Det ska’ tusan ödsla tid på de där längre, det nyttar
ändå inte till något.
Nästa morgon skar han in en vackrare ring än vanligt
i den sjunde käppen. Men samtidigt blef han elak i sitt
tal, svarade snäsigt på miss Elisabeths frågor och åsåg
med tydligt visad skadeglädje, hur hon vid frukosten skar
sig på en krabbas skal och samma kväll föll omkull och
slog sig mot en sten.
— Hör nu, miss, kunde jag inte få ett litet förskott
på mina tusen pund? frågade han hånande en kväll. —
Det här ä’ för lite’ till biljetten hem. — Han tog ur ena
fickan fram några pencesstycken, som han funnit i stewardens
kavaj, och skramlade med dem i näfven.
— Miss Elisabeth vände honom tigande ryggen och gick
in i grottan. Lind skrattade hårdt efter henne.
Nästa morgon var han blidare till sinnes. Han ångrade
tydligen sin elakhet, men visade det ej genom annat
än att fylla vattenankaren och bära den till grottan,
därefter låg han svärjande och butter en hel dag på sanden.
Miss Elisabeth var icke ond på honom därför, hon
kände ingen bitterhet, blef icke ens sårad. En stunds
eftertanke sade henne, att hon helt och hållet var skulden till
denna förändring. Ända in i det sista hade Lind bibehållit
sin jämvikt; först när hon hejdlöst öfverlämnade sig åt
sin förtviflan, följde han hennes exempel och gick så långt
en människa kan gå. Alltid hade han sett upp till henne,
lydt hvarje vink och som en väl dresserad pudel ägnar
och anstår gladt viftat på svansen åt alla hennes nycker,
och till tack därför beröfvade hon honom det enda
värdefulla han ägde: hans hopp. Hon suckade djupt, det var
tröstlöst detta.
En natt drömde hon eller inbillade sig drömma, att ett
fartyg lade bi utanför bränningarne. På morgonen berättade
hon det för Lind och han blef strax märkvärdigt ödmjuk
och undfallande igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
