Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De nickade bägge leende mot hvarandra, det otroliga
hade skett, allt var redo.
Vid midnattstid blåste det upp till storm. Vredgade
vräkte vågorna in öfver bränningarne, sprungo ursinniga
mot stranden med hvit fradga på sina svarta kammar och
spolade högt upp på sanden, där de vildt skränande
splittrades mot de orubbliga stenarne. Men de bägge människorna
märkte intet, de sofvo tungt och godt, som en hvar gör
efter väl förrättadt dagsverke: Och tidigt nästa morgon
voro de färdiga att anträda sin farliga färd mot ett mål,
som de icke visste blott hoppades ej skulle vara för långt
aflägset.
— Det blåser styggt, sade Lind — men desto fortare
komma vi fram. — Hans ögon flögo spanande öfver de
ärggröna, skumkrönta vågorna, som hotfullt sorlade vreda
varningar mot honom och ibland slungade sina stänk ända
fram till hans fötter. — I alla händelser ska’ vi härifrån
nu, tillade han fast och gick beslulsamt några steg, under
det att miss Elisabeth en stund stannade efter och i en
lång blick tog afsked af grottan och platsen framför
densamma. Då hon vände sig om för att skynda i fatt honom,
var Lind redan halfvägs uppe på åsen mellan strandremsorna,
och då hon nådde dess fot, såg hon honom stanna
där uppe och se bort mot viken. Nästa sekund skedde
något oförklarligt. Mannen vacklade som en drucken, tog
sig häftigt om hufvudet och utstötte ett klagande skri,
hvilket svagt och oredigt nådde hennes öron genom blåsten.
Hon förstod, att någonting händt under natten, och
ilade snabbt vidare. Hunnen upp till Lind stannade hon
som bedöfvad och mekaniskt görande samma åtbörd som
han, flämtade hon.
— Borta! — Hon gned häftigt sina ögon, det var ej
möjligt annat än att en synvilla bedrog dem.
— Dömda! sade onaturligt doft mannen vid hennes sida.
Miss Elisabeth rätade hastigt upp sin sammansjunkna
kropp och sprang utför åsen, hon ville på nära håll
öfvertyga sig, att hon sett rätt. Och när hon stod vid den plats,
där de båda föregående afton lämnat jollen, fanns intet
annat kvar än ett djupt, vattenfylldt hål i sanden, pålen
var lössliten, jollen hade flutit ut.
En hel kvart förflöt, innan hon fattade, hvad denna
förlust verkligen innebar. Sedan tumlade hon ned på
kokosnöthögen där invid och stirrade med af skrämsel vidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
