Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppspärrade ögon mot hafvet, som stulit deras sista hopp.
De voro oåterkalleligen afstängda från världen, ödet hade
afkunnat sin dom. Och provianten låg där orubbad på
sin plats, de rostade köttskifvorna insvepta i en gethud,
vattenpåsarne och ankarne, allt färdigt att föras om bord,
endast det viktigaste, jollen, saknades.
En stund efteråt reste hon sig, bedöfvad af slaget, och
stapplade tillbaka till åsen samt stannade bredvid Lind.
Han borrade fast sina ögon i hennes, som om han
ända till det sista inbillat sig, att ett misstag varit möjligt.
Och när han i hennes stela blickar läste bekräftelsen på,
att det var förbi, kom något virrigt i hans.
— Dömda! sade han för andra gången.
— Vi äro ju människor, mumlade hon utan att veta,
hvad hon menade därmed.
— Människor! Just därför är det så svårt att bära.
Ännu en gång sågo de dit ned, sedan vacklade bägge
som druckna mot grottan. Där rätade Lind plötsligt upp
sig och höjde sina knutna händer mot himlen.
— Lifvet, hvad är det värdt! Åh, du där uppe, du …
— Nej, nej! bad hon skrämd. — Häda icke!
— Nej, sade han och sjönk ihop i viljelös slapphet —
det tjänar heller ingenting till.
Hela dagen låg Lind framstupa invid klippväggen, och
hon satt orörlig i grottans ingång, med pannan lutad mot
knogarne. Han gräfde ned sig i en oresonlig förtviflan,
som hvarken ville höra eller förstå skäl, och hon tänkte
på detta sista och mycket annat, som timat. Någon
mening måtte det finnas med allt, men hvilken? Hennes
ögon höjdes mot den himmel, dit barnet lärt sig rikta de
frågor, på hvilka det befarade, att människor ej kunde
gifva svar. Och den log blott kallt blå och oåtkomligt
hög, ingenting annat. Således måste hon själf både fråga
och svara, inom sig söka gåtans lösning, nu, fastän hon
var så trött. — Flere timmar efteråt väcktes fröet till en
tanke i hennes söndergrubblade hjärna.
— Jag har offrat, hviskade hon sakta — ty rättigheten
att nämnas människa, köpes blott till mycket högt pris.
Nåväl, jag vill betala och försöka lefva, blott jag får glömma.
Du, till hvilken man vänder sig, när alla andra svika, gif
mig flera bördor att bära, på det att de alla må blifva
lättare. Och sedan, tillade hon lugnt och sansadt med ett
leende, hvari den stora, kraftiga försakelsen kämpade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
