Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den svaga, döende bitterheten om väldet. — När jag funnit
min plikt, skall jag söka fylla den. — Därefter gjorde hon
hela dagen intet annat, än förundrade sig öfver, att slaget,
som bordt krossa henne, liksom det gjort mannen där nere
blind och döf för allt, icke lämnade efter sig mer än ett
ofantligt tomrum, hvilket inga tankar tycktes vara nog stora
att fylla. Men något af sin gamla längtan, kände hon ej,
det forna var dödt, ty mellan det och framtiden fanns blott
den oerhörda tomheten, som tid och tanke ej förmådde mäta.
På aftonen började ett stridt regn falla. Tunga och
stora plaskade dropparne mot grottans tak, små rännilar
sipprade snart utför bergets sidor och gräfde djupa fåror
i sanden på sin väg mot hafvet.
— Lind! ropade miss Elisabeth, väckt till verkligheten
af den kyla kvällsluften och regnet förde med sig.
Han hörde henne icke, åtminstone gjorde han ingen
rörelse.
Hon ropade om igen, och då han fortfarande låg kvar,
gick hon ned till honom och lade sin hand på hans hufvud.
— Ni blir våt, Lind, kom upp i grottan! — Hon rygade
tillbaka, skrämd af den glasartade, uttryckslösa blick,
han riktade mot henne, men hämtade snart mod och räckte
honom handen. Frånvarande lät han sig ledas till grottan,
satte sig i dess ingång och med ögonen envist riktade mot
åsen, bakom hvilken jollen funnits föregående dag, stirrade
han hela natten ut i regnet. — — —
En längre tid gingo de bägge skeppsbrutna inåtvända
och tysta som skuggor förbi hvarandra. De meddelade
sig hälst med tecken, ty ljudet af deras röster kom bägge
att spritta till och nära nog känna fysisk smärta. De
återhämtade sig dock, men en stor förändring hade skett med
dem, det märkte de. Miss Elisabeths rena drag hade stelnat
som huggna i marmor och i ögonen skimrade ofta ett
skrämdt uttryck, och tvärs öfver Linds panna hade en djup
fåra plöjt sig väg, den plånades aldrig ut och det dröjde
år, innan ett leende lyste upp hennes ansikte. Det var de
yttre tecknen på den inre strid det kostat dem att öppna
resignationen port och träda in till en ny afdelning af det,
som kallas lifvet.
Under tiden lefde de, emedan det är en af de
uppgifter, människan fått sig förelagd. Förråden till den färd,
hvarom de aldrig talade, gjorde dem stor nytta. Lind bar
dem till grottan och miss Elisabeth plockade in de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
