Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan stämde han upp en salm och sjöng med sin skrofliga
bas ett par verser. Falska toner förekommo ofta, men det
var känsla i hans föredrag och hon lyssnade andäktigt,
under det att en vemodig frid smög sig in i det trötta
sinnet.
Efter en stund tystnade han och föll framstupa som
träffad af ett klubbslag i nacken, och med pannan hårdt
tryckt mot knäen, grät han hejdlöst, som ett barn gråter
inför sin första stora sorg.
Miss Elisabeth betraktade honom häpen. Hon såg,
hur snyftningarne regelbundet störtade upp genom hans
hals, hur den böjda ryggen vidgades under hans gränslösa
smärta och hur kroppen skalf under anfallets häftighet.
Hon tyckte sig med ens stor och kraftfull, medan han var
ett litet hjälplöst barn. Hon reste sig och gick fram till
honom. Och läggande handen på hans tofviga hår, sade
hon tröstande:
— Lind! Ah, Lind då!
Han sjönk djupare ned, den lilla, lätta handen var
honom för tung.
— Lind! sade hon på nytt och smekte hans kind.
Beröringen väckte honom till medvetande. Han såg
upp mot henne med en tårfylld blick, hvars djupa förtviflan
som en elektrisk stöt skakade henne från ofvan till nedan.
— Stackars oss! snyftade hon och föll på knä vid
hans sida. Och med hufvudet lutadt mot hans skuldra,
grät hon ut i långa, stönande suckar.
Utanför störtade en syndaflod ned öfver ön och hotade
att dränka den under sina vattenmassor. Bränningarnes
dån slukades af det envisa plaskandet, då droppe efter
droppe i ändlös kappspringning ramlade ned och splittrades
mot sten eller sand. Endast när vinden emellanåt hven
till litet starkare än vanligt, dog det entoniga prasslet bort
för den med kraftigare stämma utrustade stormen. Först
ljödo några inledande ackord, under det att vinden liksom
pröfvade sin styrka, sedan dunkade jättenäfvar på en
ofantlig klaviatur och fram vrålades en ohygglig konsert, under
hvilken trumhinnorna skälfde, därpå följde ett par långa,
mäktiga mistlurtoner och allt upplöste sig i en villervalla
af de mest oresonliga ljud. Så hven stormen vidare, fösande
regnet framför sig, och sedan plaskade åter millioner efter
millioner vattendroppar mot sten och sand, utan brådska
eller öfverilning, endast som om de fullgjort en oeftergiflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
