Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pligt, och vattnets prassel öfverröstade på nytt hvarje
annat ljud.
Miss Elisabeth hade gråtit slut.
— Det här är vår jul, sade hon nästan kyligt. —
Och sedan?
— Vi få väl lefva, vi med.
— Lefva! — Jaså, det också?
— Ja, det gör’ ju alla människor.
— Är ni säker på det, Lind?
— Det kallas så.
— Ja, den lögnen har jag hört så ofta … Hon häjdade
sig tvärt, ty hon mötte en förundrad blick ur hans
ärliga ögon. — Ja, fortfor hon blidt — ni har rätt, Karl
Lind, inte den tonen på julaftonen … vår julafton.
Han nickade vänligt mot henne, och ett vackert leende
växte fram under hans tofviga skägg. Det kom mildhet
och glans i deras ögon, när blickarne sökte och funno
hvarandra. Och oväntadt började bägge ånyo gråta, men
det var ett mildt, befruktande vårregn, som lättade sinnena
och varsamt sköljde bort smärtans damm och bitterhetens
smuts ur själarne.
— Hur länge ha vi varit här? frågade miss Elisabeth
och hennes leende dog bort.
— Jag såg efter i morse. Det ä’ åtta månader och
tre veckor nu.
Miss Elisabeth gick fram till Lind och räckande honom
handen sade hon sakta:
— Tack för den här tiden, Karl Lind!
Han reste sig snabbt och fattade den räckta handen.
— Så fick jag ändå en julklapp! Tack själf, miss!
De märkte bägge att en af de sista stenarne i muren
mellan dem fallit bort. Hon blef glad öfver närmandet
och han kände sig lyftad af, att hon frivilligt stigit ned
från sin höjd och kommit honom till mötes. Och djupt
ned i bröstet sade han än en gång:
— Tack, miss!
Utanför vräkte störtfloden ned, slet loss klippor och
stenar, ryckte upp buskar och bröt träd och kom bäcken
att svälla till en flod samt jagade hvarje lefvande varelse
in i sitt hål. Men de bägge människorna märkte intet,
det var jul inom dem. Lind var långt borta. Han hörde
orgelbruset i den gamla landtkyrkan hemma i Bohuslän,
han såg julottans ljus i bleckhållarne vid hvarje bänk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
