Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvinnan under stenen vände långsamt ögonen mot
marken, hon ville ej se, endast tänka. — Det var ju ett
fullkomligt vanvett att ens inbilla sig att mannen där borta
i grottan skulle våga höja ögonen till henne. Men det var
nog hennes skuld om det inträffade, hon hade varit för
vänlig, stigit ned från sin ärfda samhällshöjd till de
smutsiga dalarna, där en annan kast med en annan moral och
ofullständiga känslor krälade. Nåväl, då tog hon tillbaka
hvad hon gifvit, anvisade honom hans plats och återtog
sin egen. — Men hotade faran verkligen från honom?
Ville hon vara fullt uppriktig måste svaret blifva nej. Det
var således hon själf, som... Nej, nej, trots allt var och
förblef hon miss Elisabeth Devereux, som visste sin
skyldighet; för öfrigt var det enfaldigt att hetsa upp sig med
dessa foster af en sjuklig fantasi. Hon bestämde sig för
att ej vidare låta dem störa sitt lugn, men då blef hon
strax ängslig för det, som kanhända skulle komma i deras
ställe. Och — hon märkte, hur allt så utom som inom
henne band sinnena vid just detta omöjliga — tänkte man
sig verkligen något så absurdt, som att hon skulle
hängitva sig åt mannen där borta, hur skulle hon då våga
se en enda af sina anhöriga i ögonen, när hon kom tillbaka.
— Tillbaka, sade hon halfhögt klagande — tillbaka.
Det är ju äfven omöjligt. — Hon höjde frågande blicken
mot det molnfria himlahvalfvet och bad. — Gif mig något
att älska och vårda, gif mig...!
Hon hade ej väntat ett svar, men den djupa, tunga
tystnaden omkring gjorde henne dock beklämd. Hon visste,
att hon själf måste söka hvarje svar inom sig, och hon
anade, hur svårt det skulle blifva att finna de rätta.
Sekunden därpå sjönk hon slappt ihop, det var för varmt
att tänka eller känna. Människoviljor kunde ej finnas i
detta paradis, där allt var mycket för starkt och blef till
ett ögonens opierus inför denna naturens nerofest, där
hörseln vred sig i ångest inför ofödda ljud, känseln skalf
af fruktan för det, som sedan skulle komma, och nerverna
darrade likt hårdt spända strängar, då hennes yttre sinnen
öfverväldigades af allt rundt omkring.
Hon låg alltjämt framstupa och stirrade under
halfslutna ögonlock mot skogen. Och under tiden började ett
doft, oklart hat mot samhället jäsa inom henne. Detta
samhälle, hvars lagar hon så länge trott det var sin
skyldighet att efterlefva äfven utanför dess gränser. Icke därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
