Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständigt brist på näring och kastade sig därför girigt öfver
hvarje småsak, som slumpen förde inom räckhåll. Just
därför att hon beslutat icke tänka på det, gjorde hon så;
hur stora inre och yttre förändringar hon än undergått,
kvinna var hon dock.
Halfva natten och hela dagen hade det stått för henne,
att hon kunde skänka bort sig åt mannen, som en nyck
af ödet gifvit henne till följeslagare. Hon grubblade så att
hjärnan värkte, och kom slutligen till det resultat, att han
kunnat taga henne flere gånger, ifall han velat. Hunnen
så långt stannade hon skrämd inför den fara hennes fantasi
manat fram. —
Och nu gick hon med torr gom mot bäcken för att
dricka, medan Lind sof inne i grottan okunnig om den
storm, hans oskyldiga skämt uppväckt.
Miss Elisabeth klättrade uppför stenåsen, gick öfver
dess kam och utför sluttningen samt nådde öfver
sandslätten fram till bäcken. Den underliga stillheten öfverallt
gjorde henne beklämd och sedan hon druckit sig otörstig,
kröp hon in i skuggan under ett stort klippblock. Hon
hade föresatt sig att riktigt tänka ut, tömma hjärnan på
det gamla och en gång för alla befria sig därifrån, men
omgifningen fångade hennes sinnen, fängslade dem som i
en förtrollning och drog tankarne utåt och halft motvilligt,
halft liknöjdt gaf hon efter.
Öfver markens yta höjde sig en lätt imma liksom svett
från nakna kroppar i strängt arbete och från bäckens andra
strand vällde mot henne en blandning af exotiska vällukter,
hvilka likt en rusgifvande ånga kom känslan att domna.
Och där stod skogen, den härliga skogen i sin
försommarfägring, där blomkalkarnas bjärta färger blandades i yppig
täflan till en nästan sjuklig praktfullhet, som bländade synen.
Blommor öfverallt, på hvarje gren, i klasar och knippen,
i stora yppiga buketter, en färgkonsert, nej en fullständig
orgie utan nyanser eller förmedlande öfvergångar, med de
våldsammaste kontraster från mörkaste blått till
oskuldshvit snö, från umbrabrunt till bjärtaste rödt, där de
flammande motsatserna väfts af en aldrig tröttnande natur,
som i hejdlös färgglädje skapat sig ett strålande nonsens
med palettens alla färgsammansättningar. Det var slöseriet
drifvet till sin yttersta gräns; framför henne hängde en
jätteduk, på hvilken en öppen hand styrd af en rusig hjärna
ödslat med geni: det var natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
