Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvad är det?
— Djäfvulen ä’ lös därborta. Det röker ur
kratern å …
— Och … hvad då?
— Nyss skalf marken som vid en jordbäfning.
— Ingenting annat, sade hon likgiltigt. Men då hon
strax fattade, hvad hans ord inneburo, fortsatte hon lugnt
och blidt. — Då blifva vi ju befriade till slut.
— På det sättet … det … sättet, miss, stammade han
öfverväldigad af hennes onaturliga lugn.
— Hvem frågar efter sättet, det är ju målet, jag hela
tiden längtat efter. Antingen det eller också det andra,
nu slipper jag välja själf. — Och hon log som efter
befrielsen från en stor, tryckande börda.
Han förstod henne icke och hon gaf ingen förklaring.
— Nu igen, ropade Lind. — Kände ni det?
— Ja, svarade hon enkelt — hela ön bäfvar under
våra fötter.
— Ifall — ifall vi skulle gå bortåt bäcken, föreslog
Lind men så sakta, som om han blygts därför. — Händer
det något, ä’ det kanske säkrast att vara ur vägen, ifall
stenarne börja lossna, förstår ni, miss.
— Fly? — Neej. — Gå ur vägen? — Ja gärna. —
Som en sofvande fastän med öppna ögon följde hon Lind,
som raskt gick i den riktning, han föreslagit. På
bergskammen stannade han tvärt och stod som förstenad, medan
andedräkten hväsande banade sig fram öfver hans läppar.
— Se … se, flåsade han ansträngdt … borta …
Miss Elisabeth tvang sig att återkomma till
verkligheten. Det, han sagdt, var sant. Strandremsan bakom
dem gungade. Där gropar varit stego kullar upp och där
kullar funnits, blef det gropar, och upphöjningar och
fördjupningar växlade som vågor i hård blåst, men allt skedde
långsamt och stelt, medan sand och småsten rullade kring;
sedan drog sig hafvet oväntadt undan, så att ett gapande
tomrum uppstod, därpå rusade vattenmassorna rytande
tillbaka slukande och dragande ned. Hälften af slätten
framför grottan var försvunnen, hade sjunkit i djupet. Där de
bägge befunnit sig för två minuter sedan bubblade och
kokade böljorna i oredigt raseri, ursinniga öfver att ej hafva
fått sluka mer.
Inför denna tilldragelse förlorade Lind besinningen.
Utan att veta hvad han gjorde, slog han armarne kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
