Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hu, att härska med skräck, att bevisa sin öfverlägsenhet
genom att vara grym, att slå, sarga och döda,
är det att lefva?
— Det har blifvit det … och för barnens skull måste
jag. Sedan få de själfva göra, som de vilja.
— För barnen! — Hon räckte honom tacksamt handen,
för deras skull var allt tillåtet.
Och nätter fogades till dagar, dagar till nätter, det
långa pärlbandet växte; mer och mer af det förflutna gled
bort i glömskans mörker och mer väntades af framtiden,
som låg gömd bakom ett vardandes ogenomträngliga förlåt.
*
Haf och land badade i sol.
Luften genomskinligt klar långt bortom den höjd, dit
tanken buren på hänförelsens vingar stundom vågar höja
sig. Hafvet låg gulhvitt med en skiftning i matt grönt
på djupet, längst bort vid synranden bländande, ljusmättadt
hvitt i alla nyanser däraf och i luften hängde sol,
sväfvade sol, brann sol, hvitt i hvitt.
En flock tärnor skuro knifskarpt genom den i hvitt
glödande atmosfären och skänkte ögat en kort stunds hvila.
äå voro de borta, drunknade i det ljusa och den hvita
hettan rådde suveränt ensam öfver oändligheten mellan
det svagt blåa högst uppe och det matt gröna djupast
där nere.
Det brann af hetta öfver klipporna, det ångade af
kvalmig fuktighet från skogen. Öns andedräkt steg fylld
af blommornas vällukter och förpestad af ruttnande slam
och växtämnen upp ur gölar och kärr. Det låg hot om
febrar i den och den lockade sinnena på samma gång den
varnade.
Elisabeth satt i grottans öppning och lyssnade till
barnens jämna andedrag. De sofvo ännu och hon ville ej
väcka dem. Sådana dagar, som denna lofvade att blifva,
undveks hvarje onödig rörelse och den, som i likhet med
de små förmådde sofva, for mest väl däraf. Under tiden
satt Elisabeth i bergets skugga och lät blicken sjunka i det
hvita. Och utanför detta låg världen, som hon ej saknade,
eftersom hon redan glömt den så mycket det är möjligt
att glömma det, som aldrig gör sig påmindt.
Lind hade nyss släpat sig uppför sluttningen för att
se till sina snaror, men han hade ei tagit många steg,
förrän han stannade och ropade ned till Elisabeth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
