Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Är det verkligen rätt af oss att beröfva en lefvande
varelse hans frihet?
Lind betraktade henne från sidan, som om han först
velat se, ifall hon verkligen menade, hvad hon sade. Han
trodde det nog, ty hvarje slags tillgjordhet var okänd bland
dem, men det hade blifvit honom en vana att tänka länge,
innan han öppnade munnen till ett svar.
— Åh, sade han obekymradt — den andre trifs ju å’
i morgon ä’ den här också lugn, låt honom gnälla, tills
han tröttnar. — Och då hon skakade på hufvudet, tillade
han på sitt säfliga sätt: — Dessutom måste vi ha något i
förråd, hvem vet om inte regntiden blir lika svår som för
fyra år sedan, då sköldpaddorna försvunno från ön å’ vi
ibland fingo svälta hela dagar. För barnens skull föda vi
upp de här.
Då nickade hon gillande mot honom och han log
tillbaka.
En sak hade Lind lärt sig under de gångna åren. Så
ofta han sade, att något skedde för barnens skull, hade
Elisabeth ej mer någon invändning däremot. Han begagnade
endast sällan denna utväg, men ibland tvingades han
därtill af hennes för honom ofattliga skrupler, och då han
sent omsider kommit på den tanken att lägga sig till med
husdjur, hade han förklarat, att det skett just för barnens
skull. De tre getterna, som bräkte i inhägnadens ena
afdelning och åto ur deras händer, voro nu tillika med svinen
hela deras egendom, och som djuren aldrig saknade föda,
hade de snart funnit sig i sitt öde. Elisabeths
betänkligheter, hvilka, hvarje gång en ny fånge stängdes in, allt
svagare upprepades, öfvervunnos lätt och sedan han lofvat
henne att aldrig utom i yttersta nödfall slakta dem, lät hon
lugna sig.
— Nej aldrig döda, sade hon halfhögt som svar på
en tyst fråga.
— Det måste jag ju, invände han och sänkte hufvudet,
som om han blygts däröfver.
— Måste! Åh hvad vi människor äro grymma!
— Nöden har ingen lag.
— En tarflig ursäkt.
— Kan så vara, men den gäller öfverallt, där människor
finnas. Du såg, hur höken tog en dufva i går; fiskarne
äta hvarandra; och vi — tänk på sköldpaddorna, äggen
och krabborna, att lefva det är att döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
