Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt att hindra dig, äger jag icke, min häftighet förledde
mig och du får förlåta det. Gå, om du så önskar, jag och
barnen stanna.
— Stannar du?
Frågor och svar i detta underliga samtal följde
hvarandra snabbt och likväl föreföll det de bägge talande, som
om evigheter legat mellan hvarje ord.
— Ingen makt på jorden kan draga mig härifrån. —
Hon stampade bekräftande i marken och trädde honom
med blixtrande ögon ett steg närmare, så att hennes
andedräkt berörde hans ansikte. — Där borta bland hycklare
och lögnare skulle de två små hela lifvet igenom i andras
ögon släpa med sig en fläck, oäkta skulle det spottas efter
dem, och män och kvinnor, som aldrig tänkt en äkta tanke,
skulle håna dem för något, som mina barn ej veta hvad
det är, min längtans och mina drömmars barn, som äro
mera äkta än alla andra. Där borta skulle de lida för
min skull och jag skulle lida dubbelt för deras, och alla
tre skulle vi lida oskyldigt. — Hon vände sig om och
pekade utåt hafvet. — Där ser du de tre masterna, om en
kvart kunna de märka oss från fartyget, du äger din frihet,
liksom jag min. Låt dem rädda dig, jag räddar mig och
stannar.
Lind sträckte på sig för att se bättre. De hvita seglen,
som dåsigt summo närmare buro budskap om en värld,
dit han till hälften hörde. Han hade visserligen inbillat
sig, att han glömt den, men åsynen af skeppet ref upp en
hel mängd igengrodda sår och väckte en brännande längtan.
— Stannar du verkligen? frågade han för andra gången
men så sakta, att hon knappt hörde det.
— Jag har redan svarat.
— Då stannar jag ock. — Och som om han fruktat,
att de hvita seglen skulle fresta honom att svika sitt ord,
vände han ryggen utåt hafvet och stirrade envist ned på
ett par stenar.
Det dröjde en stund, innan Elisabeth fattade hvilken
oerhörd uppoffring, han gjorde genom att afstå från det,
hvarom han drömt och hvaraf han hoppats så mycket
dessa år. Hon kände hönom för väl att ej veta, att han
alltid dolde sina bästa känslor bakom en butter tystnad,
han var egentligen ej rädd för annat än att visa sitt goda
hjärta. Och just nu såg han mer än vanligt tvär och
ovänlig ut, däraf förstod hon, hvad hans löfte innebar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
