Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon gick tätt intill honom och stödjande sig mot hans
axel sade hon innerligt.
— Barnen skola en gång tacka dig.
— Det är inte för deras skull, svarade han grumligt
och sjönk ihop, men endast för att genast räta upp sig
igen, och med någonting, som förskönade hans grofva drag,
tillade han. — Jag gör det endast för dig.
Hon darrade lätt men stod kvar stödd mot honom,
fastän hans djupa ton och den åtbörd, som beledsagade
orden, sade långt mer. Hvar som helst annorstädes skulle
denna kärleksförklaring från en snart femtioårig mans
läppar till en solbränd kvinna höljd i några gethudar
framkallat axelryckningar och skratt, här blef det vackra i hans
offer förstådt och mottaget lika enkelt som det gafs, det var
allt. De tryckte hårdt hvarandras händer, ingenting mer.
Med sitt veka, inåtvända leende såg hon drömmande
utåt rymden. Då fångade hennes blickar de hvita seglen
där ute och hon skakades af en elektrisk stöt, medan
ögonen spärrades upp, som om de först nu fått syn på
skeppet. Äfven till henne medförde det något af det gamla.
Dunkla minnen vaknade, slottet i England dök som i en
vision upp ur vågorna, där klingade muntra skratt,
frasade siden och i rytmisk dans rörde sig en flock sköna
damer förda af eleganta kavaljerer. Liksom hypnotiserad
stirrade hon oafvändt på civilisationens budbärare, som
snigelartadt långsamt närmade sig de lyckliga
människornas ö, och med ens sprang en ny tanke fullt färdig fram
i hennes hjärna. Om hon skulle skynda tillbaka, förneka
barnen, ljuga på mannen, svära sig fri, henne skulle man
tro, och så var hon borta från allt detta, trädde åter in
bland bildade och belefvade människor, miss Elisabeth
Devereux, som man beklagade, emedan hon lidit, och bugade
sig för, emedan hon var så intressant. Nej emedan hon
varit nog olycklig att nödgas ljuga, svära falskt och
förneka naturens röst — men det skulle ingen få veta. Ett
ögonblick blott och tanken sjönk åter i den afgrund,
hvarifrån den kommit. Hon rodnade ej för sig själf, men hon
frös ända in i hjärterötterna; lögn, mened och förnekelse
var det första minnet af civilisation och bildning väckt.
Anfallet var öfver och lugnt sade hon:
— Kom så gömma vi oss i grottan, eljes kunna de
kanske genom sina kikare se oss från fartyget.
— Håll mig i handen! bad han och hon gjorde så,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
