Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
banade sig sorlande väg utför berget bredvid grottan.
Ovädret hade smugit sig fram, urladdat sitt raseri och
försvunnit; ingenting var förändradt, växterna, som ödmjukt
böjt sig för dess raseri, rätade åter upp sig och sögo girigt
fuktigheten ur jorden och på sin plats strålade solen som
förut.
Lind hade sprungit upp och skyndat ut, så fort skyfallet
upphörde. Med handen skuggande för ögonen såg
han bort i den riktning, där det främmande fartyget borde
befinna sig och där fanns intet att se. Hvit och outgrundlig
bredde sig hafsytan och solens guld droppade i knippen
ned därpå.
— Borta! utropade han och vände sig mot Elisabeth,
som kommit fram till honom. — Såg du, om de refvat
seglen?
— Nej, jag såg ingenting, jag vågade ej …
— Borta! Tänk om de nu behöfva vår hjälp. — Han
skyndade uppåt berget för att nå en högre punkt och hon
följde honom.
En lång stund ansträngde de sina ögon, slutligen fann
han en liten hvit fläck rätt i norr.
— Där ä’ det.
Hon nickade, skärpte synen och hann längst nere vid
horisonten märka en prick, som skilde sig från den
omgifvande hvitheten, sedan plånades den ut, där fanns intet
annat än himmel och haf.
Lind skakade på sig som en våt hund.
— Han hjälpte oss bra den där molntappen.
Hon blickade ännu en gång mot norr och då hon
öfvertygat sig, att ingenting fanns att se, vände hon
långsamt om till grottan. Barnen kommo emot henne, då
pekade hon på Lind och sade:
— Han har gjort mer för er än någon annan far för
sina barn, ni måste lofva mig att blifva mycket tacksamma.
— Far, mumlade Lind bakom henne — det var första
gången.
Hon hörde honom ej, gråtande af glädje tryckte hon
de små, som villigt räckt henne hvar sin späd hand för
att afgifva det begärda löftet, i sin famn och jublade:
— Räddade, räddade!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
