Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty hon anade hvad det var, som förestafvade hans bön.
Och därmed log hon bittert icke åt sig själf eller honom
utan åt den svaghet, som alltid fängslar människorna och
ofta gör de goda tankarnes frukter till dåliga handlingar;
som förvandlar stort till smått.
Snabbt återvände de till grottan, där de hälsades af
barnen. Elisabeth omfamnade dem lidelsefullt, hon kände,
att hon sent skulle glömma den stund, då en ful tanke
hållit på att beröfva dem en mor och henne, hvad hon
älskade mest. Lind lade sig genast framstupa på marken
och låg med pannan mot stengolfvet, han ville icke se, ty
han stod inför sin största frestelse i lifvet och han erkände
ärligt sin oförmåga att ensam kämpa mot den. När hon
omfamnat barnen, tog Elisabeth plats bredvid honom och höll
hans händer i sina, hon behöfde ej gå längre än till sig
själf, för att finna hvilka följder en fara sådan som denna
kunde medföra. Barnen höllo sig tysta och undrande i
grottans bakgrund, de frågade ej hvarför föräldrarne
uppförde sig så besynnerligt, de hade lärt sig att tiga och
vänta.
Och där ute dref skeppet dåsigt fram öfver hafvet.
Med bogen mot nordväst och alla segel tillsatta sträfvade
det vidare på sin stiglösa bana. Inom dess relingar sofvo
och rökte män, men utkik hade de ej, ty sjökortet angaf
inga grund i denna del af oceanen.
Hårdt tryckande Linds händer i sina satt Elisabeth
med ryggen mot grottans öppning, mannens fruktan för
sig själf kom äfven henne att misstro sin egen styrka.
— Nu är jag viss på mig, tänkte hon — men skall jag
också vara det, om människor stiga i land och jag får
höra mitt modersmål talas. Ja, jag är säker på mig, sade
hon tyst och log mot barnen — ingenting skall förmå mig
att utlämna er.
En åskskräll skakade rymden, en blixt klöf himlahvalfvet
och ur ett moln, som snabbt men omärkligt glidit
upp på firmamentet störtade ett skyfall ned. Regn och
blåst förmörkade synkretsen, åskknallar dundrade, blixtar
hväste och ett mörkt töcken begrof allt. Den bländhvita
dagen var på en sekund förvandlad till natt, tystnaden
förbyttes till larmande oväsen och öfver allt annat hven
tornadons hesa afgrundshväsningar.
Ett par minuter efteråt sken solen som förut, regndropparne
glittrade på grässtrån och blad och en liten bäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
