Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, sade han slutligen — nu vet jag det inte.
— Inte heller jag, fortsatte hon. — Och om vi
verkligen mistat något, ha vi fått oändligt mycket mer i stället.
Han såg upp till henne och svarade med stark tonvikt
på hvarje särskildt ord.
— Jag vet, att jag fått det.
Då gick hon fram till honom och läggande sin ena
hand på hans hufvud, sade hon.
— Jag tackar dig! Blott genom att säga det, ger du
mig mer än jag förtjänar, du, som alltid gifvit och
alltjämt ger.
— Hvad skulle jag annat göra? frågade han enkelt
och tillade, medan en mörk rodnad höljde hans bruna
kinder och de små vänliga ögonen skygga sågo bort. —
Det är ju för dig.
Hon nickade och gick tyst men glad ifrån honom, som
hon alltid plägade göra, när hans manligt stora och på
samma gång barnsligt blyga kärlek tvingades att gifva sig
tillkänna.
Men han satt kvar på klipporna och såg med sitt breda,
innerliga leende efter henne.
— Hvad är det för konst att ge, sade han halfhögt.
— Det är ju endast det jag vill. Och tröttnar inte du att
taga emot, inte tröttnar jag att gifva. — Han brast
omotiveradt i skratt, ett mjukt, smekande barnaskratt, och under
det en yster vindfläkt oredigt bredde ut det isgrå
patriarkskägget öfver hans ansikte, sade han djupt nere i bröstet.
— Jag har ändå fått mer än ett helt lif kan ge igen.
Så täflade de med hvarandra i osjälfviskhet och blefvo
starka och glada däraf. Och barnen, som blott märkt det
goda hos två goda människor men aldrig hörde yttringar
af vrede, otålighet, hat eller annat, som gör andra
människors lif tungt och svårt, visste icke ens om dessa till
namnet. Och när Elisabeth om kvällarne togo plats på
en af stenarne utanför grottan, flockade de tre små sig
kring modern och bådo henne tala, och hon gjorde det.
Ibland berättade hon för dem om världen, som var så
ofattligt stor från människosynpunkt och där det var mycket
svårt att lefva, emedan godt och ondt blandas om
hvartannat till den grad, att dödlige endast sällan förmådde
skilja dem åt. Och när hennes åhörare blefvo sorgsna
till sinnes däröfver, ty de trodde att allt lefvande blott ville
det goda för dess egen skull, tröstade hon dem med, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
