Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det skulle segra till slut. Då logo de unga och mannen
bakom henne nickade åt dem, han visste det, sade han.
— Ja, barn, sade hon en gång — att vara lycklig är
att förblifva god. Nu när vi veta det, kunna vi lefva väl.
— Eftersom du sagt det, mor, sade Karl allvarligt —
så veta vi, att det är sant.
— Ja, inföll Lind, som kommit fram till dem och
nickade gillande mot honom — hon har alltid rätt.
Och när solen sjunkit uppsökte de sina hviloläger och
sofvo en sund, stärkande sömn efter den dagens arbete för
att med friska krafter och glada sinnen kunna taga vid
med det, nästa dag förelade dem.
Tidens långa pärlband med de svarta och hvita kulorna,
som betecknade nätter och dagar, växte. Dess början
försvann i glömskan och dess fortsättning gled upp ur
framtiden, som hoppet gjorde ljus och trygg. Den vecka, som
bildade öfvergången från den torra årstiden till regnperioden,
var inne, och liksom om dess första morgondimmor med
fört olust och farhågor, blef Lind plötsligt tystare än
vanligt och började nästan misstänksamt se sig omkring, hvar
han gick.
Elisabeth iakttog hans beteende och när han märkte
hennes frågande ögonkast, blef han, som aldrig lyckats
dölja en känsla, än mer sluten. Hon undrade i tvänne
dagar, hvad det kunde vara, som gjorde honom sådan, och
då hon ej fann något, frågade hon till slut.
Han såg glad ut öfver, att hon brutit tystnaden, och
svarade i en rädd hviskning:
— Tänk om någon kommer hit och stör oss.
Det slog henne genast hur underligt det var, att de
två, som en gång längtat sig sjuka till kropp och själ af
ifver att komma därifrån, numera lika mycket, ja mer
fruktade att ej få stanna. Hon log åt sig själf och den
rädsla, hans ord väckt, och lade som alltid beskyddande
handen på hans hufvud.
— Må hvem som vill komma, vi äro härdade. Vi ha
lidit oss starka. — När hon sagt det, föreföll det henne,
som om det varit ett brott att tänka på andra än barnen
och hon började tala om dem. Hon gjorde det i snabba
meningar och med hetsig ifver, ty hans fruktan smittade.
Men snart skakade hon den af sig, hon visste ju, att
för deras skull voro de båda i stånd till allt. Frestelser
funnos ej längre för dem och hvad skulle då vara nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
