Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dahl: Stavanger amt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stavanger amt
383
två tunnors håvar — ja, de skina också, liksom deras kamrater nedanför,
som pärlemo och silver, från sydvästen till vantspets och kragstövlar.
Till och med de orakade, fuktiga, utvakade ansiktena äro inpyrda med
silverstoft. Det enda, som bryter denna fina, silvergrå ton, är alla de
splitternya gula oljekläderna, som lysa likt smörblommor.
Gummor, gubbar och barn hämta upp grabbnävar eller ösa upp ur
havets outtömliga silvergruvor. Först och främst till närmaste husbehov.
Alla skorstenar osa stekt vårsill, och genom alla öppna dörrar fräser det
från stekpannorna. Så bär det av till rökeri och salteri. Mellan
vinbärsbuskarna i täpporna och var helst en stång kan anbringas, hänger
den full av nyfläkt sill. Och så gäller det att spekulera i varan. Även
kvinnor äro med. Ja, jag har t. o. ni. hört talas om en, som är förman
i ett vadlag.
Sjöbodarnas dörrar slås upp. Gångspelen knarra. Det viner i
tågen. Lastbåtarna bogseras högtidligt fram, överfyllda, så att de kunde
sjunka, med salt eller tomtunnor i höga pyramider. Käringarna, som
skola skära huvudet av fiskarna och taga ut inälvorna, klampa omkring
i sina gamla oljekläder och de tunga, skrapande karlstövlarna. De få
sina muhammedanska dukar för munnen och kniven i handen. De bli
blodiga och fjälliga om händerna och stryka ogenerat av sig över bröst
och måge, så att hela framsidan glänser som den fetaste palett. De halka
fram över det slippriga sjöbodgolvet, som är fullt av fiskinkråm, och fram
i gallerdörren, ångande av svett, skuggande för ögonen med armbågen
och spärrande ut de drypande fingrarna. Huvud vid huvud stå de där
och liöra, när hurraropen skalla från bukten mellan båda raderna av
sjöbodar — från fiskare och uppköpare, vilkas hopp växer för varje gång
en ny lastångare eller passagerarebåt med storköpare ångar in i detta
myllrande virrvarr, in längs det långa, smala farvattnet, smult och festligt
som en kanal. Ett körsoliv, på sitt sätt lika festligt och egendomligt som
det på Venedigs kanaler.
Där lyfter någon de sprattlande sillarna upp ur nätet för att se efter,
hur stora och feta de äro — det går knappt att steka dem i pannan.
Hurra! Det behövs bara, att någon börjar, så är det som lunta till
krut. Hurraropet ljuder från alla håll, till och med från de mest utvakade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
