Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I grönländarna 499
kunna reda sig under den 3—4 månader långa polarnatten, ej blott för
människorna, utan också för de glupska polarhundarna, utan vilka
slädfärder ej äro tänkbara och av vilka en enda man kan äga upp emot ett
ljugotal.
Så snart ljuset med den återvändande solen åter i mars månad ger
jägarna utsikt över jaktmarkerna, draga männen ut på långa björnjakter,
trotsande köld och alla polarvädrets oblida överraskningar. Med
snödrivorna som kärkomna lägerplatser strövar man i 30—40 graders kyla
omkring på de väldiga isfälten, ända nedifrån kusten söder om
Melville-bukten upp mot Humboldtjöklarna och Haye-Sound i norr, stundom till
och med ända upp till Jonessund i väster, överallt utmanande
polar-öknens vita konung, isbjörnen, till en dust med harpunen. Och man ser
här vithåriga gubbar, män, som ha prövat livet och upplevat allt, som
kunnat bjudas dem, jägare, som för länge sedan ha slutat att hålla
räkning på det storvilt, de under tidernas lopp nedlagt — alla dessa ser man
bli som galna av den stora jaktfebern, upptända av iver att bli den, som
först lyfter vapnet mot det villebråd, vars nedläggande alltid är förenat
med så mycken spänning, att det kan utplåna minnet av många fruktlösa
och påkostande strapatser.
Ack, ett björnspår, och så, långt borta, som en liten gul prick i all
den vita snön, bytet, för vars skull man lämnat hustru och barn och de
sköna varma stugorna! Och så den stora lyckan att komma först!
Häromkring kretsa den unge polareskimåns drömmar, och i denna dröms
förverkligande når hans unga livslust sin höjdpunkt, lika fullt och lika
varmt för varje gång, han upplever det.
Näringsfånget, som växlar med årstiderna, antager för grönländaren
sin sista och om jag så får säga trevligaste form på våren från maj till
mitten av juli, då havsisen bryter upp. Detta är den tid, då sälarna
krypa upp på isen för att sola sig och snart falla i sömn av lättjefull
vårtrötthet. Då smyger sig eskimån alldeles inpå dem och skjuter dem,
innan de hinna vakna och glida ned under isen genom sin luftvak. Men
skulle det i alla fall hända, att sömnen var för lätt och djuret vaknar,
så kan varje fångstman konsten att efterhärma sälens läte och alla dess
rörelser ovanpå isen så naturtroget, att den väckta sälen i fienden blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
