Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I grönländarna
507
Naturförhållandena tyckas här genomgående vara kärvare och kargare
än horta på den norra västkusten, och kampen för tillvaron är i långt
högre grad prisgiven åt polarvädrets godtycke. Även innan kolonien
upprättades, ha felslagen fångst och vinternöd ej varit sällsynta. Den första
kvinnobåtsexpeditionen träffade t. o. m. på människor, som måst tillgripa
utvägen att äta lik. Detta kommer sig därutav, att deras sälfångst, som
är starkt beroende av
isförhållandena, alldeles kan slå
fel, när dessa äro
ogynnsamma. Och björnjakten, som
man under dessa
omständigheter har att lita sig till,
lämnar ej så rikt byte, att den
ensam kan föda stammen.
Dessa båda livsvillkor ha
på många sätt satt sin prägel
på stammen och gjort den olik
de övriga grönländarna. Den
så berömda eskimåiska
fredligheten passar ej fullt in på
dem, och hämnddråp och
lönnmord ha ingalunda hört
till sällsyntheterna ibland dem.
Dock uppfattas dessa mord i
regeln ej som en yttring av
ondska, utan snarare som ett
slags nödvärn, i det att de
flesta av dem, som mördats, ansetts äga skadegörande Irolldomskrafter.
Som ett typiskt exempel på en dylik dråphistoria vill jag återge
följande, som berättats för mig av en ostgrönländare:
»En man vid namn Okartakangitsek hade mistat flera barn, som dött
av sjukdom strax efter varandra. Som han var en stor andeinanare, höll
han besvärjelser, och hans lijälpandar meddelade honom omsider, att en
man på platsen, Aviaja, hade rövat hans barns själar.
Fig. 270. Grönlandskvirmor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
